Den hemlösa kampen mot antisemitism

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2014

Gästkrönika av Charlotte Wiberg

Förra veckan skickade en bekant några bilder som han tagit under ett besök i Auschwitz-Birkenau. Någon hade klottrat i en av fångbarackerna: ”The same in Palestine from Israil is happening now.” Och därunder: ”Free Palestine”.

Inte bara språket är fel med den första meningen. Och medan ”Befria Palestina” i sig är en oproblematisk slogan, såvida det inte betyder att Israel ska avskaffas e.d., så gör valet av plats den till något vidrigt. Ett angrepp på dem som en gång låg i baracken. Den är ett skolexempel på när ett yttrande blir oacceptabelt på grund av det sammanhang det ingår i. Det förstår väl alla. Eller?

I Malmö är Adrian Kaba-historien bara den senaste i en serie demonstrationer av hur antisemitiskt tankegods frodas i vår mitt. Den visar att en person, socialdemokratisk politiker, som uttryckt antisemitism kan komma att bli ledare för en grupp med uppgift att bekämpa just antisemitism, och sedan fortfarande åtnjuta förtroende efter att ha gjort samma sak en gång till.

Kaba utsågs leda en grupp som arbetar mot antisemitism trots att han talat om en ”judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”. Nu har han påstått, i en diskussion där han använder ordet ”sionisthundar”, att terrormaskinen IS skulle ha tränats upp av Mossad. Ändå uttrycker s-föreningen Tro och solidaritet fortsatt förtroende för honom. Där tvivlas det inte på att han är ”emot antisemitism”.

Alla goda antirasister anser sig vara motståndare till och aktiva mot antisemitism. Antologin Rasismen i Sverige – nyckeltexter 2010-2014 som nyligen kom ut lyfter i sitt förord fram den ökande antisemitismen som ett problem vid sidan av islamofobi och antiziganism. Men ingen av texterna behandlar antisemitism. Två gånger tas det upp som ett icke-problem (något alla ryggradsmässigt reagerar mot, till skillnad från andra typer av hat), en gång nämns det i en parentes. Detta i en tid då många judar inte längre känner sig trygga i Sverige och öppet antisemitiska slagord ropas i demonstrationer i Berlin och Paris.

Att pliktskyldigt undervisa och tala om Förintelsen är inte heller detsamma som att behandla dagens antisemitism. Det kan naturligtvis vara det – och några av de vanligaste inslagen i dagens judefientlighet handlar förvisso också om Förintelsen. Stora ansträngningar görs för att förneka den, försöka bevisa att den aldrig ägt rum; och där den inte förnekas läggs skulden för den hos offren. Ibland rent konkret, genom att ”sionister” påstås ha stått bakom skeendet, tillsammans med nazisterna. Ibland skuldbeläggs offren på det sätt som visas i klottret i Auschwitzbaracken. Antisemiter tenderar att inte vilja eller kunna se judar som offer, eller som förtryckta, eftersom den antisemitiska fantasin kopplar ihop dem med överordnade, och sadistiska, positioner.

Skära människor börjar nu lära sig att rasism mot svarta inte bara handlar om våld och öppen diskriminering, utan också om ett symbol- och bildspråk. Det är högt på tiden att också de föreställningsmönster som utgör antisemitismens överbyggnad börjar diskuteras. Där finns föreställningar om ”Israel” och ”sionism” som ingredienser i större mönster av sammansvärjningar, hemlig makt. Antisemitismen bär en mask som får den att se ut som maktkritik – därför finns den ibland till och med inom antirasistiska sammanhang.

Medan den antirasistiska rörelsen alltså hyser ett svagt intresse för att ta itu med antisemitismen försöker Sverigedemokraterna perverst nog göra den till ”sin” fråga. För dem är den ett instrument att använda i hatkampen mot muslimer – som om inte den helkristna ursvensken skulle kunna vara antisemit. En av deras egna medlemmar uppmärksammades härom veckan då han spridit konspirationstanken att familjen Rothschild ligger bakom alla krig. Även denne person försvaras av partikamrater som förklarar att han inte förstod att det handlade om antisemitism.

Skillnaden mellan SD och S ter sig i det här avseendet inte särskilt stor. ”Alla vet” vad antisemitism är – ändå tycks den ofta kunna komma hur nära som helst utan att upptäckas. Behovet är stort av en brett förankrad rörelse mot antisemitism som inte använder den i egna politiska syften, och på allvar intresserar sig för den judiska minoritetens välbefinnande.

Charlotte Wiberg

Fri skribent