Är syster Marianne en ”svensk hjälte”?

Den 12/12 hyllades årets ”svenska hjältar”  i TV4. ”Svenska hjältar” är ett projekt som drivs av Aftonbladet. Tanken är att prisa ”vanliga människor som gjort något fantastiskt”. Förslag på personer tas fram av tidningen, därefter utses ”hjältarna” av en jury.

Några av dem som i år förärades utmärkelsen var tre nunnor på Alsike kloster, som hyllades för att de under 35 år hjälpt människor på flykt. Utan tvekan en berömvärd insats.

Men en av de tre nunnorna som hyllades, syster Marianne, har också en annan historia. Hon har givit uttryck för homofobi och kvinnoförakt, och upprepade gånger spridit antisemitism och ursäkter för den nazistiska förintelsepolitiken.

Hur Aftonbladet och juryn har resonerat i fallet syster Marianne är obekant. Kände verkligen ingen av de inblandade till de mörkare sidorna av nunnans politiska och teologiska bagage? Det ter sig osannolikt. Inte minst hennes fientlighet mot judar har ju under åren tilldragit sig uppmärksamhet och återkommande vållat debatt i större medier.

Syster Mariannes motvilja mot judar kom i dagen redan 1988 i samband med att hon medverkade i närradiostationen Radio Islam. Radiostationen, som inlett sina sändningar året innan, hade vid denna tid uppmärksammats för sin öppet antisemitiska propaganda. Efter anmälningar från SKMA åtalades och dömdes den ansvarige utgivaren och programledaren Ahmed Rami 1989 för hets mot folkgrupp.

I Radio Islam lät syster Marianne förkunna traditionella ersättningsteologiska ståndpunkter – genom att inte erkänna Jesus som Messias hade judarnas historiska mission upphört och övertagits av den kristna kyrkan, bildandet av staten Israel stämmer inte med judarnas ”kallelse” osv – men hon instämde också bl.a. i Ramis påståenden om att den svenska förlagsvärlden var styrd av ”judiska intressen” varför information om Israel och Mellanösternkonflikten ströps och hon fann hans insinuationer om att Palme skulle ha mördats av ”sionister” tänkvärda. (Se Svante Hansson, Antisemitisk närradio. En granskning av Radio Islam, 1988.)

Uttalandena mötte kritik från många håll, bland annat av biskop emeritus Ingmar Ström som betecknade dem som antisemitiska. När syster Marianne intervjuades av Expressen 10/2 1988 förtydligade hon sig. Bland annat hävdade hon att uppmärksamheten på Nazitysklands folkmord på judar var för stor och  att ”judarna fått det här med förintelsen på hjärnan”. På frågan vad hon menade med detta svarade hon: ”Det är säkert en traumatisk grej för dem, men det finns andra som är värre.”

Syster Marianne försökte också förminska Nazitysklands ansvar för folkmordet och istället framställa de allierade staterna som delansvariga. ”Jag tycker det var synd om tyskarna. För jag vet nämligen att den tyska krigsmakten var ingalunda nazistisk.”

Detta tema utvecklade syster Marianne i en intervju i Sydsvenskan den 11/2 1988. Hon förklarade att när det talades om att tyskarna ”expedierade judarna” så var det för henne ”lika fruktansvärt” som att flyktingar avvisas på Arlanda. Förintelsen av de ungerska judarna beskrev hon som ett ”expedieringsproblem” som påtvingades Tyskland av de västallierade. På reporterns fråga om inte tyskarna hade kunnat låta de ungerska judarna leva svarade syster Marianne: ”Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då plötsligt får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna: ’Ni har chansen att rädda dom här liven?’ Och stormakterna gör det inte.” Därför var det enligt syster Marianne ”självklart” Storbritanniens fel att judarna dödades.

Sex år senare tillfrågades syster Marianne av Expressen (7/8 1994) om hon stod kvar vid sina utsagor om judar och Förintelsen från 1988. Svaret blev en serie nya angrepp mot ”judarna”.  ”[J]ag står fortfarande för att de fått förintelsen på hjärnan” meddelade hon och fortsatte: ”Fler än judarna har råkat illa ut. På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen.”

Syster Marianne gav nu också en förklaring till den nazityska  förintelsepolitiken som införlivade kända antisemitiska motiv.  Förföljelsen och folkmordet motiverades inte av rasism, utan utgjorde en sorts försvarsåtgärd mot judars faktiska makt och ”österländska” affärsmetoder:  ”Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer.”

På frågan om hon inte på något sätt ångrade sina utfall mot judar svarade hon: ”Nej, det behövde sägas. Sverige är av tradition judevänligt.” Hon ändrar sedan ordvalet till ”Israel-vänligt”, men försöket att sminka över klarspråket fungerade illa. Frågan gällde synen på judar, inte Israel.

När syster Marianne av Flamman 2001 (19/4) tillfrågades om bakgrunden till den kritik hon mött för sina olika ställningstaganden utvecklade hon en konspirationsteori där judar återigen tillskrevs en speciell roll: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende. […] De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd.”

Syster Mariannes särskilda form av människokärlek har dock inte endast drabbat judar. I intervjun i Expressen 7/8 1994 uttalade hon sig bl.a. mot kvinnliga präster (”Gud är en han”). Hon fick också frågor om sitt engagemang för flyktingar, och i samband med det ställdes bl.a. frågan om hon ansåg att asylsökande som begår grova brott bör utvisas. I sitt svar tydliggjorde syster Marianne sin syn på våldtäkt. Det handlar ofta om ”att kvinnor inbjuder till våldtäkt”, förklarade hon. ”Jag tror att de kvinnor som påstår sig ha blivit våldtagna av utländska män ofta vill ha sex, och samtidigt sätta dit de här männen.” Med andra ord: våldtagna kvinnor har sig själva att skylla eller ljuger om övergrepp.

I samma intervju redogjorde syster Marianne även för hur hon såg på homosexualitet : ”Jag tror homosexualitet är ett handikapp. Många människor idag klarar inte av normala sexuella relationer. Jag tror också många homosexuella kan botas genom kroppskontakt.”

Valet att lyfta fram svenskar som bistår människor på flykt är utan tvekan välmotiverat, inte minst i dessa tider. Att Aftonbladet och juryn valt att utse just syster Marianne till ”svensk hjälte” och därmed en förebild att efterlikna är däremot omdömeslöst.

SKMA