Ingrid Lomfors: Till minne av den tid som flytt. Tal i Stockholms stora synagoga den 9 november 2014

I samarbete med Judiska församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens överlevande och Forum för levande historia arrangerade SKMA i Stockholms stora synagoga den 9 november 2014 en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Ett av kvällens anföranden hölls av Ingrid Lomfors, generalsekreterare i Judiska församlingen i Stockholm och historiker, som talade under rubriken ”Till minne av den tid som flytt”. Här följer hennes anförande.

Förra veckan ställde en radiojournalist frågan hur den kollektiva judiska identiteten skulle se ut om man tänkte bort Förintelsen. Alla frågor har ett berättigande – så även denna. Men svaret är entydigt: Förintelsen går inte att tänka bort.

Däremot kan vi föreställa oss hur människor levde sina liv före Förintelsen, före Novemberpogromen, före Hitler. Vilka ideal, vilka drömmar, vilken kultur och vilka tankar om framtiden var vägledande? Vi kan återvända i minnet och i historien till ”världen av igår” – för att parafrasera titeln på författaren Stefan Zweigs memoarer.

I denna ”värld av igår” levde Europas judar ungefär som vi. De hade lämnat judereglementen bakom sig. Fått medborgerliga rättigheter. De hade klivit in på kulturens scener, på vetenskapens områden, gjort karriärer inom företagsvärlden, läkekonsten och politiken. De byggde stora vackra synagogor, – precis som denna – lika höga, i samma tegel, med samma sten och med en arkitektonisk resning som påminde om andra märkesbyggnader i staden.

De ville visa omgivningen att den gamla drömmen om Zion var passé. Istället var Tyskland, Österrike, Ungern, ja, var de nu levde någonstans i Europa, deras nya förlovade land. En markering att de var här för att stanna.

Trodde de.

Men var den kollektiva judiska identitet konstruerad – om nu någon undrar: Den var Framåtblickande. Företagsam. Optimistisk. Upplyst. Kosmopolitisk. Judisk och tysk, eller judisk och österrikisk, eller judisk och ungersk, på en och samma gång.

Det hjälpte inte.

Man brände ändå deras böcker. Krossade deras synagogor och kastade människorna i elden.

Kommer vi någonsin att förstå hur det kunde gå så illa – i ”världen av igår”?

”Nu”, skriver Zweig 1941, ”när det stora ovädret för länge sedan slagit sönder den där trygga världen, vet vi definitivt att den bara var ett luftslott. Ändå bodde mina föräldrar i det, som i ett stenhus. Inte en enda gång trängde en storm eller ens ett kallt luftdrag in i deras varma, behagliga tillvaro… Deras livsform ter sig så typiskt för det så kallade goda judiska borgerskapet, som skänkt wienerkulturen så oumbärliga värden och som tack blivit fullständigt utrotat, att jag med berättelsen om deras tysta och stilla tillvaro egentligen berör något rent opersonligt: så som mina föräldrar levde har tiotusen eller tjugotusen familjer i Wien levt i århundradet av säkrade värden.”

I det ögonblick när tåget rullade över gränsen, visste Stefan Zweig, liksom Bibelns Lot, att allt bakom honom var stoft och aska, ett förgånget som stelnat till bittert salt.  Zweig kom till den fria världen, skrev sin bok och tog sitt liv.

Ingrid Lomfors. Foto: Hampus Andersson, Expo

Ingrid Lomfors. Foto: Hampus Andersson, Expo

Nyligen låg min mamma svårt sjuk på sjukhus. De korta stunder hon var kontaktbar passade jag på att fråga om barndomen i Wien. Vi har inte talat så mycket, mamma och jag, om den tiden. Jag frågade vad hon minns från Kristallnatten. Hon berättade korthugget och lite osammanhängande om fördragna gardiner, om knackningar på dörren, att de hämtade hennes mamma, att pappan redan blivit hämtad, att grannfrun var så rädd att hon gömde sig under deras säng…

Mamma blev opererad och fick återvända hem. Nu låtsas vi att vi inte haft den konversationen. Den är för smärtsam.

Det finns forskning som visar att barn till överlevande har internaliserat sina föräldrars erfarenheter och minnen. Jag vet att flera som är här ikväll känner igen sig i den beskrivningen. Därför kan också vi höra klirret från krossat glas natten mellan den 9-10 november 1938. Trots att vi inte var där.

I många år försökte jag hitta ett förhållningssätt till dessa påtvingade minnen, som inte är mina. Men det var först i kontakten med historievetenskapen som jag fann lösningen på problemet. Inom den franska Annales-skolan har man har uppmärksammas betydelsen av att skilja mellan minne och historia. Historikern Pierre Nora skriver att medan minnet är ett nyckfullt uttryck i nuet, är historien en vederhäftig rekonstruktion av det förflutna.

Vi utgår förvisso alltid ifrån nuet när vi betraktar den tid som flytt. Men om vi på allvar och saklig grund vill förstå hur Novemberpogromen faktiskt kunde ske, hur vanliga människor blev förövare, hur andra reagerade, vilka vägval som stod till buds, och varför det inte gick att stoppa det sluttande planet i tid? – ja, då bör vi försöka lägga det subjektiva minnet, liksom moralen och känslorna åt sidan. Vi måste tänka oss in i ”världen av igår” och de människor som befolkade denna värld, som om framtiden ännu inte inträffat.

Den engelske historikern Bernhard Wasserstein beskriver denna metod, som ett sätt att vandra vid deras sida. Ett sätt att skriva historia framlänges.

Många av de överlevande har gjort det till sin livsuppgift att berätta om vad de upplevt. De hoppas därigenom att unga människor ska lära sig av nazismens fasor och vara med och förhindra att något liknande kan ske igen.

De är mina hjältar.

I förra veckan gick en av dem bort. Sioma Zubicky. Han föddes i en judisk cirkusfamilj i Berlin.  I sin självbiografi skriver han just om hur det började. Inte med Kristallnatten eller med Förintelsen, skriver Zubicky, utan med att unga nazistiska pojkar hade torgmöten, sjöng medryckande sånger och delade ut ärtsoppa och apelsinsaft. När människor började förstå vilken ondska som dolde sig bakom denna välvilliga gest och gemenskap, var det för sent.

Fram till 86 års ålder reste Zubicky från Ystad till Haparanda och föreläste för skolungdomar och lärare. Vi får hoppas att de för hans budskap vidare. Det löd så här:

Det finns bara en ras

Människan

Det finns bara en religion

Kärleken

Det finns bara en värld

Eller ingen värld alls.

 

Ingrid Lomfors

Generalsekreterare i Judiska församlingen i Stockholm och historiker