Henrik Bachner: Europas mörka sommar. Antisemitism i skuggan av Gazakriget

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2014

I samband med Gazakriget under juli-augusti upplevde delar av Europa en förstärkt antijudisk strömning. Utbrottet, som även lämnade avtryck i Sverige, var skrämmande i sin omfattning och aggressivitet. Men hur ska skeendena förstås? Och representerar de något nytt? Henrik Bachner analyserar sommarens  händelseutveckling och diskuterar rimliga och orimliga slutsatser och jämförelser.

När europeiska samhällen på nytt skakas av antisemitiska yttringar är det inte obegripligt att paralleller dras till tidigare mörka perioder i kontinentens förflutna. Men är de analogier till 1930-talet som förekommit i europeisk debatt verkligen relevanta och fruktbara? Nej, knappast. I alla fall inte i någon generell mening. Vi har betydligt större möjligheter att förstå dagens antisemitism och dess förnyade kraft i Europa om vi analyserar den utifrån dess samtida sammanhang och förutsättningar.

Det betyder inte att den historiska analysen skulle vara oviktig. Tvärtom. Antisemitismen är ett i högsta grad transhistoriskt fenomen, en företeelse som utmärks av långa och sega men samtidigt föränderliga och anmärkningsvärt anpassbara tankestrukturer. Även om vi ser till de omständigheter som gynnar framväxt av antisemitism är så är dessa förhållandevis likartade över tid: politiska, ekonomiska, sociala kriser och konflikter; snabba, omfattande globala förändringsprocesser som för många är eller ter sig hotfulla och svårbegripliga; en växande misstro och fientlighet mot verkliga eller föregivna ekonomiska och politiska eliter, och så vidare.

"Hitler hade rätt". Plakat vid pro-palestinsk demonstration i London.

”Hitler hade rätt”. Plakat vid pro-palestinsk demonstration i London.

Särprägel

Dessa faktorer gynnar naturligtvis inte bara antisemitism utan skapar grogrund även för andra former av gruppfientlighet, rasism och nationalism såväl som populistiska och extrema politiska rörelser. Men de stimulerar antijudiska uppfattningar och strömningar på ett specifikt sätt, vilket har att göra med egenskaper som särskiljer antisemitismen. Flertalet rasismer bygger något förenklat på etablerandet av hierarkier där andra kategorier beskrivs som underlägsna den egna, och syftet är ofta att förstärka den egna självbilden, legitimera dominans eller privilegier, och rättfärdiga diskriminering och förtryck. Denna typ av uppfattningar har historiskt sett även applicerats på judar. I nazismen spelade till exempel konstruktionen av judarna som underlägsen ”ras” en viktig roll. Men långt viktigare – och helt central i den antisemitiska tankevärlden – är den diametralt motsatta bilden, nämligen föreställningen om judarna som mäktiga och överlägsna, och just därför så farliga.

Föreställningen om judisk makt och konspirationer utgör en central aspekt av den moderna antisemitismen. Den kom också att prägla den nazistiska världsbilden och spelade en viktig roll i den process som ledde fram till förintelsen av Europas judar. Tänkandet återspeglas väl i Hitlers ofta citerade ord i den tyska riksdagen den 30 januari 1939: ”I dag tänker jag återigen vara en profet: om det skulle lyckas den internationella finansjudendomen, i och utanför Europa, att än en gång störta folken i ett världskrig, så kommer resultatet inte att bli jordens bolsjevisering och därmed judendomens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa.”

Här framgår tydligt hur både finanskapitalismen och kommunismen uppfattades som verktyg i den judiska världskonspirationens strävan efter herravälde. Världskriget, som bröt ut senare samma år, förstods från Hitlers och den nazistiska elitens horisont i mångt och mycket som ett krig mot den föregivna ”världsjudendomen”. Och ”den slutgiltiga lösningen” utgjorde utifrån samma perspektiv både en bestraffning och en försvarsåtgärd i en existentiell kamp.

Föreställningen om judisk omnipotens och konspirationer skiljer antisemitismen från andra former av xenofobi eller rasism inte  minst i den meningen att den erbjuder en alternativ världsbild, ett alternativt sätt att tolka och förklara händelser och skeenden på såväl lokal som global nivå. Detta gör att antisemitismens attraktionskraft och funktion ser delvis annorlunda ut, och det bidrar till att den kan appellera till vitt skilda politiska opinioner. Men dessa egenskaper gör den samtidigt svårare att förstå för många, och därmed svårare att identifiera.

Likhet och skillnad

Mellan mellankrigstidens och dagens antisemitism finns ett starkt idémässigt släktskap. Med undantag för den mer explicit rasbiologiska propagandan – som förvisso delvis lever kvar i vissa högerextrema miljöer men annars djupgående försvagats – så är det i Europa i väsentliga avseenden samma eller snarlika argument, anklagelser och föreställningar som cirkulerar idag. Skillnaderna har framför allt göra med de sammanhang antisemitismen uppträder i och hämtar näring ur, sätten på vilka uppfattningar rationaliseras och den terminologi som brukas. Men om det finns en kontinuitet när det gäller antijudiskt tänkande och propaganda, så finns en diskontinuitet om vi ser till den bredare politiska kontexten eller förhärskande politiska kultur i vilken antisemitismen framträder.

Det finns ingen anledning att gå in på skillnaderna mellan 1930-talets Europa och 2010-talets EU, de flesta torde vara överens om att de är betydande, inte minst när det gäller demokratiseringen av Europa. Jag vill i detta sammanhang bara notera följande: Under 1930-talet – i ett Europa med många bräckliga demokratier och flera auktoritära eller diktatoriska regimer – var antisemitismen på många håll inte bara utbredd och rumsren, utan därtill sanktionerad och underblåst av regeringar, kyrkan och viktiga medier. Flera länder hade lagar som diskriminerade judar, och i delar av Östeuropa utsattes judar under mellankrigstiden för omfattande förföljelse och våld. Ser vi till utvecklingen i det nazistiska Tyskland efter 1933 behöver skiljelinjerna knappast belysas.

Vad som väntar framöver vet vi inte, men det finns skäl att vara djupt bekymrad. Den ekonomiska och sociala krisen har skapat grogrund för växande intolerans och politisk extremism, illustrerad inte minst av framgångarna för nationalistiska och högerextrema partier i flera länder i EU-valet. Konflikterna i Mellanöstern och ett alltmer auktoritärt och revanschistiskt Ryssland innebär stora utmaningar även för Europa.

Men ser vi till frågan om judefientlighet i dagens EU så är det viktigt att konstatera att det finns en bred enighet på hög politisk nivå om att antisemitism är förkastligt och oacceptabelt. Sommarens uttalanden från bland annat den brittiska, tyska och franska regeringen liksom från den svenska demokrati- och EU-ministern Birgitta Ohlsson illustrerar detta. Den breda politiska uppslutningen bakom kippavandringen i Stockholm i augusti är ett annat exempel. Ser vi till ledande medier i många länder, inklusive Sverige, så finns också där tydliga ställningstaganden mot antisemitism.

Det betyder inte att antisemitismen inte skulle vara ett allvarligt problem i flera europeiska länder, eller att det inte finns regeringar som till exempel den ungerska som med läpparna tar avstånd från antisemitism men samtidigt medverkar till att förstärka antijudiska strömningar, eller politiska ledningar som uppvisar ointresse och passivitet inför frågan, eller medier som publicerar texter som ger uttryck för eller försvarar antijudiska uppfattningar. Allt detta existerar. Situationen är på många sätt oroande, men det är inte 1930-talet i repris.

Jag understryker detta därför att förenklade paralleller av detta slag inte bara försvårar våra möjligheter att begripa vad som händer idag, de riskerar också att försvåra förståelsen av och bagatellisera vad som hände på 1930-talet, och i än högre grad vad som skedde under Förintelsen.

Lavin av hat

Vad är det då som händer i Europa och Sverige idag? Till att börja med ska påpekas att bilden av händelseutvecklingen under sommaren än så länge är fragmentarisk och det kommer att dröja innan mer övergripande och bättre underbyggda analyser föreligger.

Men så mycket står klart att åtminstone delar av Europa, i samband med Israel-Gazakriget, upplevt en förstärkt antijudisk strömning. Från en rad länder rapporteras om ett stort antal angrepp mot judiska mål. Det handlar om hot, trakasserier och fysiskt våld mot judar, om vandalisering av synagogor och minnesmonument över Förintelsens offer. Det handlar om klotter på husväggar och antisemitiska slagord och plakat på demonstrationer mot Israel. Och det handlar om en lavin av hat i framför allt sociala medier som Facebook och Twitter. Men utbrottet rymmer även mer subtila uttryck i den bredare politiska debatten.

I franska Sarcelles angrep demonstranter judisk-ägda affärer och restauranger.   Foto: AFP/MIGUEL MEDINA.

I franska Sarcelles angrep demonstranter judisk-ägda affärer och restauranger.
Foto: AFP/MIGUEL MEDINA.

Ett av de länder som förefaller ha drabbats värst är Frankrike. I juli ägde flera allvarliga händelser rum bland annat i Paris och Sarcelles när propalestinska manifestationer spårade ur med talkörer som skanderade öppet antijudiska paroller och grupper av demonstranter som sökte storma synagogor och som slog sönder judisk-ägda butiker.

Även från Tyskland rapporteras om hur judar angripits på gatan, om attacker mot synagogor, och om hur öppet antisemitiska slagord skanderats under demonstrationer mot Israel. Vid en protestmarsch i Gelsenkirchen ropades ”Gasa judarna”, under en manifestation i Essen skanderades ”Adolf Hitler” och ”Död åt judarna”. Och under en demonstration i Berlin ropades taktfast ”Jude, Jude, feiges Schwein, komm heraus und kämpf allein” – ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss ensam”.

Från Storbritannien rapporterar Community Security Trust, de judiska församlingarnas säkerhetsenhet, att minst 302 antisemitiska incidenter ägt rum under juli, det högsta antalet för en månad sedan registreringarna inleddes. Också från andra länder kommer oroande rapporter.

Avtryck i Sverige

Även i Sverige har denna strömning lämnat avtryck. Det finns inte plats att här redogöra för alla incidenter och yttringar som rapporterats, men ett par nedslag och observationer bör göras: De judiska församlingarna har rapporterat flera fall av vandalisering, trakasserier, hets och hot riktade mot judar och judiska institutioner. Bland annat krossades fönster på synagogan i Malmö och rabbinen och en annan medlem av församlingen där angreps på gatan med en glasflaska och antisemitiska smädelser.

Malmöpolisen har meddelat att antalet anmälda hatbrott med antijudiska motiv ökat under sommaren, och Brå förklarade i ett uttalande i augusti att de fått indikationer om att det har skett betydligt fler antisemitiska attacker i Sverige i år än under fjolåret, vilket de knöt till stämningar som utlösts av Gazakriget.

Även i Sverige har vi sett en oroande utveckling i sociala medier, där inlägg om Mellanösternkonflikten har utlöst explosioner av antijudiska kommentarer. Två exempel som Svenska kommittén mot antisemitism har uppmärksammat var reaktionerna på dels Stefan Löfvens (15/7) och dels artisten Mikael Wiehes (30/7) Facebooksidor, efter att dessa publicerat texter om Israel-Palestinakonflikten.

Exempel ur kommentarsfältet på Stefan Löfvens Facebooksida i juli 2014.

Exempel ur kommentarsfältet på Stefan Löfvens Facebooksida i juli 2014.

Båda dessa exempel åskådliggjorde omfattningen och karaktären på den antisemitism som nu manifesterades. Det handlade om hundratals kommentarer som, ibland som en del av  en kritik mot Israel, ibland helt utan denna inramning, uttryckte fördomar och hat mot judar. Det som framför allt var slående i detta utbrott, vid sidan omfattningen, var öppenheten och det nakna hatet i en hel del av det som skrevs. Den språkliga inpackning som i regel används för att kommunicera fördomar som inte anses acceptabla och som ska skydda mot anklagelser om antisemitism, var i många fall helt frånvarande.

Nu sades rakt ut att ”Judarna är ett jävla pack” och svenska politiker kallades ”jävla judeälskare”. I en rad kommentarer hyllades Hitler och det beklagades att nazisterna inte hann döda alla judar. ”Hitler borde haft 6 månader till för att rensa dom jävla judarna”, kunde det heta. Eller: ”jag vill ha tillbaka Hitler bara för att han dödade judar”, ”jag [måste] beklaga att Raoul Wallenberg lyckades rädda så många judar från förintelsen”, ”Utrota alla judar”, ”[jag] börjar nästan önska att Hitler fanns kvar”, ”[Hitler] såg nog vad det var för folk han hade att göra med” och så vidare.

Ett annat utbrett tema var föreställningen om judisk makt och konspirationer, påståenden om att judar styr medier, politik och finansvärlden, och att Stefan Löfven och andra politiker är marionetter åt en global judisk eller ”sionistisk” konspiration.

Ett grundläggande drag i många kommentarer var kollektivisering, synlig inte minst i argumentation som håller judar som kategori ansvariga för Israels politik. Men denna tankefigur löper också in i en annan återkommande tematik: beskrivningen av Israel som vår tids Nazityskland, och av konflikten med palestinierna som en upprepning av Förintelsen. Dessa bilder, som inte bara är falska utan även demoniserande och trivialiserande, projiceras allt som oftast på judar som grupp.

Argumentationen är bekant, med verklig eller spelad förvåning läggs texten ut om hur konstigt det är att ”judarna”, som själva varit så utsatta, nu blivit likadana som sina mördare och ”Har judarna inte lärt sig något av Förintelsen?” (Om någon mot förmodan skulle ha svårt att se det problematiska och fientliga i denna retorik, kan den jämföras med om svenska eller europeiska opinioner regelmässigt skulle använda kriser och konflikter i t ex länder som Nigeria eller Zimbabwe för att med kollektiviserande utsagor anklaga ”afrikanerna” för att upprepa slaveriets eller kolonialismens förbrytelser och ”förvånat” undra varför ”afrikanerna inte lärt av sin historia”.)

På Löfvens Facebooksida blev situationen till slut ohållbar. Både inlägg och kommenterar plockades bort, och Löfven uttryckte stark oro över den antisemitism som kommit till uttryck. Även Wiehe tog bort kommentarer och förkastade de judefientliga yttringarna.

Politiker ”talar ut”

Detta är blott två exempel, det finns många andra. Men de illustrerar ganska väl hur hämningarna på vissa håll verkar ha släppt och hur den aggressiva stämningen tycks ha sporrat åtskilliga att offentligt vädra uppfattningar som tidigare kanske hållits tillbaka eller uttryckts på ett mer försiktigt sätt.

Det gäller även vissa politiker. Socialdemokraten Omar Omeirat, som kandiderade till kommunfullmäktige i Filipstad, talade i ett inlägg på Facebook om konflikten mellan palestinierna och ”judesvinen”. En framträdande centerpolitiker i Blekinge, Petronella Petersson, förklarade att grundproblemet var att ”judarna…inte vill beblanda sig med annat folk. Sånt leder osökt till konflikter.” Samma politiker antydde även att antisemitismen i Tyskland kunde förklaras av ”judarnas” beteende; de som invände avfärdades med frågan ”menar ni att [den] tyska befolkningen av ren skär slumpmässig ondska tyckte illa om judarna?”

Birgitta Hansen, miljöpartistisk ersättare i kommunfullmäktige i Stockholm och kandidat till landstingsfullmäktige, förklarade på Facebook att israelerna är ”nästan värre” än nazisterna, men att ”världssamfundet sväljer det mesta av propagandan eftersom judarna är så inflytelserika”. En annan miljöpartist, Jerker Nordlund, lokalpolitiker i Herrljunga, beskrev Israel som en ”sinnesjukdom” och uppmanade till ”globalt krig” mot landet.

En centerpartistisk riksdagskandidat i Eskilstuna, Dayana Jadarian, länkade på sin Facebooksida till en grovt antisemitisk video med den amerikanske nazisten och före detta Ku Klux Klan-ledaren David Duke. När länkningen kritiserades förklarade Jadarian att Dukes video förmedlade icke-rasistiska ”fakta” och kritik av ”sionismen”. I samtliga fall ledde kritik lyckligtvis till att politikerna i fråga valde eller tvingades att avsäga sig sina poster eller kandidaturer.

Större tolerans för i alla vissa former av hat tycks emellertid finnas inom delar av populärkulturen. Antisemitiska konspirationsteorier har sedan länge torgförts av några av landets populäraste hiphop-artister, och i samband med Gazakriget reaktiverades de på nytt. DN (7/8) uppmärksammade bland annat hur en medlem i bandet Labyrint, Jacco Mattar, förklarat att ”sionister” styr medierna och ligger bakom skapandet av terrororganisationen Islamiska staten. En rappare från samma skivbolag, Dani M, hade tidigare meddelat att judarna styr både världens banker och medier. Uttalandena väcker få reaktioner och förefaller inte störa bilden av artisterna som antirasistiska kämpar.

I större medier tycks avtrycket ha varit svagare, även om grumliga resonemang som söker framställa antisemitismen som beklaglig men till viss del begriplig och i någon mening orsakad av Israel har publicerats. Viktigt att notera är dock att ledande medier överlag på ett tydligt sätt markerat mot antisemitismen. Ett viktigt undantag är Aftonbladets kultursida.

Till skillnad från tidningens ledarsida, där avståndstagandet varit otvetydigt, valde kultursidan – som gärna framställer sig som det mest antirasistiska som finns – att tiga om den våg av hat som drabbat Europas judar under sommaren. När man till slut kommenterade frågan (15/8) var det med en bild med budskapet: Att tala om antisemitism är att tala falskt, en falsk anklagelse som slungas mot dem som kritiserar Israels politik. Detta kom inte som överraskning – det är så frågan om antisemitism brukar behandlas av Aftonbladet-Kultur och i synnerhet av dess chef, Åsa Linderborg. Men att detta är den linje som drivs av kulturredaktionen på Sveriges största dagstidning är naturligtvis allvarligt.

”Ny” antisemitism?

Hur kan vi då förklara antisemitismen idag? Och representerar de senaste månadernas utbrott något ”nytt”, som emellanåt hävdats? Detta är naturligtvis svåra frågor som kräver en noggrannare analys än vad som kan erbjudas här, men jag vill kort kommentera ett par aspekter och börja med frågan om det ”nya”. Det finns, enligt min mening, inte mycket som pekar på något påtagligt nytt i det vi bevittnat i Europa under sommaren. Att det finns ett samband mellan Mellanösternkonfliktens utveckling, reaktionerna på denna och antisemitismens konjunkturer har vi vetat sedan länge. Forskningen har belyst hur krig och kriser i Mellanöstern vid flera tillfällen bidragit till förstärkta antijudiska strömningar i Europa, det gäller till exempel i samband med Libanonkriget 1982, den första intifadan som inleddes 1987, den andra intifadan i början av 00-talet och Gazakriget 2009. I samtliga dessa fall utlöstes yttringar snarlika de vi nu sett.

Bild och budskap som spreds globalt på sociala medier i samband med Gazakriget.

Bild och budskap som spreds globalt på sociala medier i samband med Gazakriget.

En avgörande skillnad numera är nätets och framför allt sociala mediers betydelse för att ge spridning åt antisemitiska och rasistiska budskap. Internet erbjuder inte bara en rad olika fora där denna typ av uppfattningar kan ventileras, om så önskas anonymt, sociala medier skapar också mötesplatser för likasinnade, åsiktsgemenskaper eller ekokammare där man bekräftar varandras åsikter och teorier. Detta kan ha förstärkande effekter, men det gör även antisemitismen mer synlig.

Men är inte sommarens utbrott starkare än tidigare? Vi har ännu inte den fulla bilden av omfattningen, men det finns en del som talar för att det vi nu bevittnat är mer kraftfullt och öppnare än de senaste decenniernas vågor, i alla fall i Västeuropa. Men i vilken utsträckning uttrycken är en indikation på ökad antisemitism eller på minskade hämningar mot att ge uttryck för judehat – eller kanske för både och – är svårare att avgöra. (Påståendena om att Europa upplevt den ”värsta” antisemitismen sedan andra världskriget är emellertid  missvisande om man betänker utvecklingen i Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer i Östeuropa under efterkrigstiden.)

Vi bör också komma ihåg att den strömning vi nu bevittnat inte vuxit fram ur ett vakuum, utan föregåtts av en period där fientligheten mot judar i vissa länder blivit både tydligare och mer aggressiv, där partier med antisemitism på programmet vunnit framgångar i Ungern och Grekland, där mord och terror med antijudiska förtecken ägt rum i Frankrike och Belgien, och där Frankrike genom komikern och aktivisten Dieudonnés framgångar blivit skådeplatsen för en sorts proteströrelse som lockar anhängare ur väldigt olika politiska opinioner och där antisemitismen utgör ett sammanbindande kitt.

Enligt en studie av judars upplevelser av antisemitism i åtta EU-länder som EU-organet FRA publicerade 2013 uppfattade i snitt 66 % av de svarande antisemitismen som ett ”stort” problem i sitt land, 76 % menade att problemet förvärrats under de senaste fem åren och 68 % undvek av rädsla ibland eller alltid att bära judiska symboler som till exempel kippa eller davidsstjärna.

Komplex företeelse

Några menar att det ”nya” skulle bestå i att en hel del – men långtifrån alla – av de antijudiska yttringar som denna sommar manifesterats i Europa och Sverige kan knytas till personer och opinioner med bakgrund i Mellanöstern. Men denna aspekt av den samtida europeiska antisemitismen är knappast ny, däremot har den i vissa länder blivit tydligare. Det är en allvarlig utveckling och vid analysen av denna bör bland annat beaktas hur den israelisk-palestinska konflikten exploateras för att befrämja hat mot judar, hur antisemitismens spridning och legitimitet i Mellanöstern inverkar på olika opinioner i Europa, hur inflytandet från islamistisk propaganda ser ut och hur social och ekonomisk segregation i europeiska samhällen kan bidra till att göra antisemitism och andra extrema politiska budskap attraktiva.

Men det är också viktigt att se att antisemitismen i Sverige och Europa utgör en komplex företeelse, och inte köpa de förenklade och missvisande bilder som cirkulerar och underblåses av antimuslimska krafter, bilder som reducerar antisemitismen till ett ”muslimskt” problem och som används för att utmåla ”muslimer” som ett kollektiv av hotfulla extremister. Även detta har vi sett åtskilliga exempel på under sommaren.

Antisemitismen utgör och måste förstås som ett samhällsproblem. En ideologiskt förankrad antisemitism återfinns i huvudsak i två sammanhang, dels hos den del av extremhögern som står nazismen nära (t ex i partier som Jobbik, Gyllene gryning, NPD, Svenskarnas parti), dels i radikala islamistiska grupper. I form av uppfattningar, stereotyper och attityder återfinns den i olika befolkningsgrupper och politiska opinioner, inklusive i den breda politiska mittfåran. Attitydmätningar pekar på att en antijudisk inställning i vissa länder – däribland Sverige – är jämförelsevis mer utbredd bland människor som identifierar sig som muslimer än bland människor med annan religiös eller kulturell identitet. Men utifrån detta går det inte – som Kenan Malik påpekade i en viktig artikel i GP den 25/8 – att dra slutsatsen att till exempel majoriteten fransmän och spanjorer som hyser antisemitiska uppfattningar skulle vara muslimer.

Som Malik noterade utgör muslimer ca 7,5 % av Frankrikes och 2,3 % av Spaniens befolkningar, och en andel av dessa hyser judefientliga uppfattningar. Men enligt till exempel ADL:s undersökning från 2013/14 återfinns en antisemitisk inställning hos 37% av fransmännen och 29 % av spanjorerna. Ser vi till Tyskland så pekar forskningen på ett tydligt problem vad gäller förekomst av antijudiska attityder i grupper med rötter i Turkiet och Mellanöstern och inte minst i islamistiska miljöer, men den visar också på hur antisemitiska uppfattningar är oroväckande utbredda i majoritetsbefolkningen, inklusive i den politiska mittfåran. När det gäller hatbrotten mot judar, som under senare tid legat runt 1 200–1 300 per år, så begås enligt tyska myndigheter runt 90 procent av dessa av högerextremister.

Men bilden skiljer sig inte bara åt mellan länder utan också mellan Öst- och Västeuropa. Enligt undersökningen Intolerance, Prejudice and Discrimination, som utfördes av forskare vid universitetet i Bielefeld och publicerades 2011, är antisemitismen i Europa idag mest utbredd i länder som Polen och Ungern. I dessa länder finns ytterst små muslimska befolkningsgrupper, så utbredningen där kan av uppenbara skäl inte härledas till detta.

Mellanösternkonfliktens roll

Genom att studera förhållandena i Östeuropa kan vi också få syn på en annan utbredd missuppfattning, nämligen att antisemitismen idag nästan helt och hållet skulle ha att göra med Israel-Palestinakonflikten. Så är det inte. I östeuropeiska länder – alltså i den del av Europa där antisemitismen är mest utbredd – är Israel-Palestinakonflikten alls inte lika laddad eller central i den politiska debatten som i Västeuropa, och har begränsad betydelse för antisemitismen. Där hämtar judefientligheten i hög utsträckning sin näring ur andra källor, som bland annat har att göra med sociala och ekonomiska kriser, en fortlevande katolsk antijudaism i Polen, antisemitiskt färgad nationalism, och historiska uppgörelser om kommunismen liksom om nazismen och Förintelsen (se t ex dessa två studier av antisemitism i Polen och Ungern). Bland annat mytbildningen om kommunismen som judisk är på ett helt annat sätt central här jämfört med i Västeuropa.

Även i Västeuropa är bilden långt mer sammansatt. Antisemitism framträder i en rad olika sammanhang, Israel-Palestinakonflikten är en viktig sådan, debatten om amerikansk inrikes- och utrikespolitik liksom om Förintelsens plats i samtida politisk kultur är två andra. I massarbetslöshetens Grekland och i vissa andra sydeuropeiska länder – liksom i Ungern – är kritiken mot det globala finansiella systemet en viktig kontext för antisemitism, och associationen mellan judar, Wall Street, och utsugning ett återkommande tema i antijudisk propaganda.

När det gäller Israels och Mellanösternkonfliktens roll och funktion i den samtida antisemitismen är det också viktigt att skilja mellan vad som orsakar och vad som kan utlösa antisemitism. Orsakerna bakom dagens antisemitism är många och komplexa, men på ett grundläggande plan handlar det om en kvarlevande tankevärld – om historiskt och kulturellt rotade föreställningar om judar som vidareförmedlas, förändras och anpassas efter nya omständigheter och behov. Israels agerande orsakar inte antisemitism, men det kan ge näring till och aktivera existerande antijudiska sentiment och uppfattningar. Konflikten kan utgöra en förevändning för artikulerandet av fördomar och hat mot judar, och den kan erbjuda en möjlighet att dels exploatera antisemitism i politiska syften, dels legitimera hatet som politisk kritik.

Avslutningsvis: Det jag har belyst här handlar i stor utsträckning om antisemitiska yttringar i skuggan av Gazakriget. Av det faktum att debatten om kriget har rymt antijudiska uppfattningar följer inte att den kritik som riktats mot Israels politik i någon allmän mening skulle ha färgats av fördomar och hat mot judar. Det finns inga belägg som pekar på att så skulle vara fallet. Även detta är viktigt att notera.

Henrik Bachner

Idéhistoriker och författare. Texten utgör en bearbetad version av en föreläsning som gavs vid seminariet ”Antisemitism 1939 och 2014” i Stockholm 2014.