Aftonbladet-Kultur sviker i kampen mot antisemitismen – ännu en gång

SKMA och andra har har tyvärr återkommande haft anledning att kritisera Aftonbladet-Kultur och inte minst kulturchefen Åsa Linderborg för att inta en problematisk hållning till antisemitism. Kulturredaktionen har flera gånger publicerat artiklar som anknyter till, förnekar eller ursäktar fördomar och fientlighet mot judar. (För exempel på kritik, se t ex här, härhär, härhär och här.)

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. Inför denna explosion av rasistiskt hat har det föregivet antirasistiska Aftonbladet-Kultur valt tystnaden. Nu har redaktionen dock publicerat en kommentar till utvecklingen, en serieruta med samma budskap som kulturredaktionen har för vana att förmedla när judefientligheten blir tydlig: Att tala om antisemitism är att tala falskt, en falsk anklagelse som slungas mot dem som kritiserar Israels politik.

Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. Det är djupt beklagligt. På samma sätt som när begrepp som t ex rasism och islamofobi används slarvigt eller missbrukas politiskt försvårar det en seriös debatt i frågor som är angelägna att diskutera. Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism liksom att kritiken mot Israel därigenom skulle ”tystas ner”. Kritiken mot Israels politik på olika områden är, som alla som följer Mellanösterndebatten vet, utbredd och öppen i svensk politisk debatt, och den återfinns över hela den politiska skalan från vänster till höger. Att kritisera Israels politik är okontroversiellt.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

På Aftonbladets ledarsida har kritiken mot den förstärkta antisemitismen varit tydlig, frågan har uppmärksammats i nyhetsrapporteringen och Aftonbladet-TV hade nyligen ett inslag på temat. Men kulturredaktionen driver en annan linje. Liksom tidigare har man där litet att säga om den alldeles verkliga antisemitism som drabbar Sveriges och Europas judar. Istället väljer man att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel. Att denna propaganda sprids i Sveriges största dagstidning är inget annat än ett bedrövligt svek.

SKMA