Vem kan råda en som anar oråd?

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2014

Gästkrönika av Salomon Schulman

Jag trodde mina föräldrar var knäppa. De såg antisemiter hos vem som helst. Om någon hade talat fördelaktigt om Västtyskland, så satt judehatstämpeln på vederbörandes panna.

Om någon hade blivit utpekad som gammal nazist från före kriget, så förblev denne dömd och fördömd för all evighet. Om någon talade ofördelaktigt om vännen C-ycki så – självklart – antisemit!

Sådant smäck köpte jag inte. Under mina tonår fanns inga antisemiter och helst inga judar heller för den delen. Jag var trött på dem alla.

Så efter min barmitsva, när jag målbrottshest hade stakat mig genom texten och de svenska judarna som satt längst fram i synagogan på sina hedersplatser insmilande sa att det var det vackraste de hade hört, klingade allt som hade religiöst samband som mer toxiskt än det marxistiska opiumet för folket.

Sagt och gjort: jag gick med i SSU. Där var KKK värre än dagens rasism. Inte uttytt Ku Klux Klan utan Kyrkan-Krigsmakten-Kungahuset. Demokratisk Ungdom, som var en moskovitisk pendang till Kommunistpartiet var det inte tu tal om. Att byta ut en dogmatism mot en annan hade varit löjeväckande.

Jag har faktiskt till denna dag avskytt detta vad KKK innebar och som formade min ungdom. Med armlängds avstånd höll jag mig under lång tid borta från det judiska. Men inte heller i SSU blev min bana så värst lång. När jag gick upp till min fars fackförening, Beklädnadsfolket, och tyckte att vi partikamrater skulle satsa på jugoslaverna som var på väg att rota sig i Sverige, svarade den kvinnliga pampen att ”dom där klarar sig bäst själva” – så förnedrande sagt att jag snart hade rivit både min Partibok och Pentateuk.

Vad gör då en radikal ateist? Att inte tro är gott nog. Så intill denna dag binder jag inte upp mig till något parti av varierande populistisk kurs.

Och vad gör fan när han börjar bli gammal? Närmar sig kabbalan förstås med den skepsis som livet skänkt honom. Varken omfattar eller omfamnar den men håller en nyfikens distans.

Men hur gick det med alla antisemiter som jag tröttnade så tidigt på? Dessa demoner försvann men återvände tidsmässigt ungefär när jag klarat av psykiatrikursen på min läkarutbildning. De började fylkas kring mig och när jag sökte mitt första vikariat så hade min blivande arbetsgivare glömt att stänga av sekretessknappen och frågade någon kollega om det ginge bra att anställa mig trots att mitt namn inte klingade svenskt men, tillade han, min svenska var helt invändningsfri.

Det var samtidigt som svenska propalestinier spefullt hade upprepat mitt förnamn, mer judiskt än sionistiskt (de var ju antisionister). Jag lät dem framföra sin nidvisa da capo al fine. Men försmädligheterna upprepades genom åren även om tonarterna ändrade karaktär. Men crescendot tilltog och först nu när jag slagit dövörat till – less av alla förnumstigheter och bortförklaringar beträffande gränsdragningen mellan antisionismen och antisemitismen – ler jag åt mina ”vänners” vals.

Jag är fortfarande politiskt radikal men inte feminist, tänker ändå rösta på Fi enkom för att dessa torde veta att en diskriminering likt en lagbunden förbannelse följs av nästa. De har sedan länge genomskådat att ”arabisk vår” inte är progressivt utan allra oftast en synonym för kvinnoförtryck, homofobi och givetvis – antisemitism.

Resten av den politiska populasen reagerar sammalunda som under Janne Josefssons klassiska valstugehearing då partiarbetare lockades att frambringa sitt rasistiska tankegods fullständigt fördomsfritt.

Jag har fallit till föga. De hade rätt. Mina föräldrar som just lämnat lägren och såg att samma förbannelser fortfarande frodades bland folk. Få hade lärt sig av historien.

Så vad gör jag som – inte – är homofob, islamofob eller xenofob? Ska jag bara strunta i den öppna antisemitism eller salongsantisemitism, som breder ut sig snabbare än den paranoiska känsla jag diagnostiserat hos mig själv?

Faktiskt: jag har inget vettigt svar. Vem kan man lita på – för att upprepa Hoola Bandoolas credo.

Vem kan råda en som anar oråd?

Salomon Schulman

Läkare och författare