Stereotypa försvar för stereotyper

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2014

De återkommande debatterna om rasstereotypa bilder av svarta, judar och andra grupper präglas av bristfälliga kunskaper om bildernas historia, betydelser och funktion. Om vi börjar tala om rasistiska och antisemitiska bilder i relation till repetitionen av snarlika bilder ur historien och samtiden kan både kunskapsbrist och kommunikationsglapp överbryggas, skriver Joanna Rubin Dranger.

Under de senaste decennierna har frågor om visuella representationer av kön kommit upp på en samhällelig dagordning och titt som tätt ser vi diskussioner i offentligheten om hur stereotypa bilder av kön påverkar människors kroppsideal och självuppfattning. Det är ett samtal som är angeläget att föra både för samhällsutvecklingen och för enskilda människors liv. Samtidigt är det påfallande att samtalet om stereotypa bilder av kön är det enda kritiska samtal om stereotypa bilder som fått en bredare spridning.

När man följer samtidens offentliga bilddebatter om rasstereotypa bilder, som till exempel debatten om rasistiska bilder i barnkulturen 2012-13, ser man att det finns en återkommande brist på kunskap, begrepp och metoder för att kommunicera om rasstereotypa bilder.

Det offentliga samtalet genomsyras av generaliseringar där rasstereotypa bilder görs till en underkategori vilken som helst i det mänskliga behovet av att sortera, förenkla och överdriva. Generaliseringen av rasstereotypen som en stereotyp bland andra, gör att det går att jämföra en stereotyp bild av “en bagare” (ett yrke) eller “en fransman” (en nationalitet) med rasstereotypa bilder av “en jude”, “en svart”, “en asiat” osv.

En rasstereotyp bild är en bild som överdriver och fixerar visuella skillnader utifrån föreställningar om människoraser.  Debatter om rasistiska och antisemitiska bilder handlar om reproduktioner av historiskt belastade bilder kopplade till våld och avhumanisering av minoriteter, men eftersom många ur majoriteten inte känner till de rasstereotypa bilderna – och de historiska bilderna inte publiceras under debatterna – omöjliggörs kvalificerade samtal.  Istället präglas det offentliga samtalets bilddebatter av yvigt tyckande som grundar sig i vad enskilda skribenter känner inför en bild, helt oavsett bildens historia, funktion och sammanhang.

Monteringsanvisning Joanna Rubin Dranger - JPEG2 copy 3

Rasstereotypa bilder är en av flera metoder som använts och fortfarande används för att utöva makt och kontroll över bilden av ”de Andra”, som ofta är minoriteter. Det finns en direkt koppling mellan rasstereotypa bilder och avhumanisering, vilket den utbredda konsumtionen av rasstereotypa bilder av svarta under slaveriet är ett exempel på, liksom spridningen av antisemitiska bilder av judar före och under Förintelsen. Aktualiteten i kopplingen mellan rasstereotypa bilder och avhumanisering bekräftas av samtida internationell forskning, t ex visar studier från USA inte bara att svarta oftare döms till döden än vita för samma brott, utan också att svarta som liknar den rasstereotypa bilden av svarta oftare döms till döden för samma brott än svarta som är mindre lika den rasstereotypa bilden. (Se t ex Jennifer Eberhardt m. fl., Looking Deathworthy: Perceived Stereotypicality of Black Defendants Predicts Capital-Sentencing Outcomes.)

Hur vi läser bilder är till stor del beroende av om vi känner till och känner igen bilderna vi ska avläsa, och ofta också att vi känner till bildernas historia. Medan de som försvarar rasstereotypa bilder bara ser och känner till den bild de försvarar, ser den grupp som utsätts repetitionen av liknande bilder genom historien och i samtiden. Eftersom själva betydelsen av en ”stereotyp” är att vara en repetitiv mall blir kritiken mot samtidens rasstereotypa bilder obegriplig för alla dem som varken känner till den stereotypa mallen sen tidigare eller får se några historiska exempel publicerade i relation till debatten.  Vi måste därför börja titta på och tala om rasstereotypa bilder utifrån repetitionen av snarlika bilder ur historien och samtiden.

För de som utsätts är den ständiga upprepningen avgörande, inte det enskilda exemplet, och det är inte bara de rasstereotypa bilderna som reproduceras gång på gång, även försvaret för de rasstereotypa bilderna är stereotypt.  Vanliga försvarsargument för rasistiska och antisemitiska bilder såväl i Sverige som internationellt är:

1. Bilden är humoristisk och/eller ironisk därför är den inte rasistisk/antisemitisk.

2. Bilden är fin, estetiskt tilltalande, söt eller dekorativ, därför är den inte rasistisk.

3.  Alla figurer i sammanhanget är förenklade och stereotypa, inte bara de som föreställer ”en svart”, ”en jude”, ”en asiat”, ”en muslim” osv.

4. De stereotypa bilderna är så gamla och överdrivna att de inte är problematiska längre.

5. Såhär gjorde man vanligen bilder av ”en svart”, ”en jude”, ”en asiat” osv förr och då var det inte medvetet rasistiskt/ antisemitiskt, det var bara så man gjorde, därför är bilden inte rasistisk/antisemitisk.

6. Upphovspersonens intention var inte att vara rasistisk/antisemitisk, därför är bilden oproblematisk.

7. Bilden avbildar helt enkelt ”en asiat”, ”en jude”, ”en svart” osv så som dessa faktiskt ser ut.

8. Konsten måste vara fri (ett argument som används även i kommersiella sammanhang).

9. De som kritiserar bilden borde ägna sig åt viktigare frågor.

10. Kritiken av bilden är att likställa med censur och/eller kritiken mot bilden är ett hot mot yttrandefriheten.

11. Upphovspersonen är i själva verket offret och utsatt för ett aggressivt drev.

12. Eftersom någon person ur den grupp som stereotypiseras inte tar illa upp är bilden inte rasistisk/antisemitisk.

13. Eftersom upphovspersonen i ett annat sammanhang gjort eller sagt något anti-rasistiskt är bilden inte rasistisk/antisemitisk.

14. Eftersom upphovspersonen själv tillhör den grupp som är stereotypiserad kan bilden inte vara rasistisk/antisemitisk.

15. Istället för att diskutera de specifika bilder, ord och/eller uttryck som har kritiserats argumenterar man som om att frågan handlar om huruvida upphovspersonen är rasist/antisemit eller inte är rasist/antisemit. Fokus flyttas från sak (en specifik bild, ett specifik ord, ett specifik uttryck) till person och leder bort samtalet från historiskt belastade bilder och uttryck.

Flera av försvarsargumenten, som t ex att bilden är fin och söt, eller den spridda föreställningen att en bild eller ett uttryck inte kan vara antisemitiskt eller rasistiskt om upphovspersonen inte menar sig ha haft intentionen att vara det, skulle vara otänkbara i en svensk kontext om diskussionen istället hade handlat om sexistiska bilder och uttryck. Man kan också konstatera att det finns en återkommande asymmetrisk maktrelation mellan majoritet och minoritet i debatterna om rasistiska och antisemitiska bilder och uttryck. De som försvarar rasstereotypa bilder verkar ha svårt att föreställa sig att en kunskap man själv saknar finns hos en minoritet, även när den specifika kunskapen uttryckligen påtalas.

Genom kunskapsbristen skapas också ett kommunikationsglapp. Representanter ur majoriteten slår bakut när de anklagas för att reproducera rasistiska bilder och uttryck, medan representanter från minoriteterna lider av att behöva möta rasstereotypa bilder och uttryck i samtiden – och lider av att behöva möta de repetitiva försvarsargumenten gång på gång.

Jonathan Leman från den anti-rasistiska stiftelsen EXPO skriver i bloggen ”Att tala om stereotypa bilder”om hur han efter debatten 2012-13 mött skolungdomar som tror att svarta är så ”lättkränkta” att de inte kan se en svart figur i en film utan att ta illa vid sig. Men, bland annat genom att lyfta fram kunskap om bildernas historia och visa repetitionen av bilderna genom historien, det vill säga den stereotypa mallen, kan man istället få samtalet att börja handla om förlegade värderingar som dröjt sig kvar in i vår tid.

Lemans erfarenhet inger hopp.Om vi istället börjar tala om rasistiska och antisemitiska bilder i relation till repetitionen av snarlika bilder ur historien och samtiden kan både kunskapsbrist och kommunikationsglapp överbryggas.

Joanna Rubin Dranger

Professor i illustration på Konstfack