Ljuspunkter i mörkret

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2014

Vi lever i mörka tider. I valet till Europaparlamentet i slutet av maj gick klart rasistiska partier kraftigt framåt på flera håll.

I Sverige är läget också bekymmersamt. SD växer och nazistiska partier har inte varit så aktiva som idag sedan tiden före och under andra världskriget. Vi kan nu se hur till exempel Svenskarnas parti delar ut flygblad som dryper av hat mot judar.

Antisemitismen syns, som jag påpekat tidigare, skrämmande tydligt på nätet. Nyligen berättade Jerzy Sarnecki i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur han googlade sitt namn. Och fick se en bild av sig själv där någon har redigerat in en gul Davidsstjärna.

Ni som läser detta nyhetsbrev förstår säkert symboliken. Det var just sådana stjärnor som nazisterna tvingade judar att under kriget.

Han skriver så här: “Måste jag, för att jag vill delta i den demokratiska samhällsdebatten, acceptera att jag och alla andra som söker på mitt namn får se denna förintelsens symbol stämplad i min panna? Och måste jag finna mig i alla dessa antisemitiska påhopp, som riktas mot mig och många andra i alltför för många texter som i dag finns på nätet?”

Jag kan bara instämma. Också jag har fått en sådan stjärna inritad på en bild som raskt kommer upp när jag googlar mitt namn. Varför ska jag tvingas acceptera sådant?

Men hur illa är det då allmänt ställt med judehatet i Sverige? Som ordförande för SKMA läser jag ju väldigt mycket om dessa frågor och kanske blir bilden av judefientlighetens omfattning ibland skev.

För en kort stund tänkte jag så när jag såg en undersökning från ADL (Anti-Defamation League). Den placerar Sverige i en god klass. Fyra procent av svenskarna har en systematisk antisemitisk hållning.

Intrycket kunde bli att det inte är så illa här. Men den som läser vidare i rapporten ser att en av tio, det blir väl tio i varje tunnelbanevagn i rusningstrafik här i Stockholm, instämmer i klart antisemitiska påståenden som:

  • Judar har för stor makt över de internationella finansiella marknaderna.
  • Judar bryr sig inte om vad som händer med någon annan än den egna gruppen.
  • Nästan lika många, sju procent, anser att judar har för stort inflytande över världshändelserna.
  • Något fler, tolv procent, säger att judar orsakar antisemitism, d.v.s. de instämmer i påståendet att människor hatar judar på grund av judars sätt att bete sig.

Tyvärr försvann många av nyanserna i medierapporteringen, där togs nästan bara fasta på att Sverige har jämförelsevis få antisemiter. Dessvärre tyder ju siffrorna på att föreställningen om en judisk konspiratorisk makt över politik och finansvärld är oroväckande utbredd. Likaså pekar de på att uppfattningen om antisemitismen som självförvållad har ett betydande stöd.

Resultaten från ADL:s undersökning bör också ställas i relation till vad andra studier kommit fram till. En undersökning från Forum för levande historia 2010 visade till exempel att runt en femtedel av landets gymnasieelever var negativt inställda till judar. För att problemets omfattning och karaktär ska kunna bedömas måste också hatbrottsstatistiken och förekomsten av antijudiska uppfattningar på nätet, i medier och i debatten fogas till den övergripande bilden.

Problemet ska varken förminskas eller överdrivas. Och det är viktigt att också se till ljuspunkterna – mitt i det mörka. Under vintern upptäcktes judehatande klotter på skolan Vasa Real i Stockholm. Det glädjande är att så många reagerade, att elever och lärare tillsammans sade ifrån. Vi gjorde det bland annat vid ett fint möte i Vasaparken där jag hade förmånen att få vara med och prata.

En annan rejäl ljuspunkt är att regeringen bett SKMA att arrangera en utbildning för att öka skolelevers kunskaper om rasism, antidemokratiska ideologier, Förintelsen och andra brott mot mänskligheten. Cirka 400 elever och närmare 50 lärare kommer att delta i satsningen, som inkluderar elevresor till Förintelsens platser i Polen.

Detta är viktigt. Eleverna ges kunskaper om antisemitism och rasism  såväl som verktyg för att motverka dessa idéer. Genom besöken i Polen ges en djupare förståelse för vad nazismen och Förintelsen innebar och för vad hatläror i värsta fall kan leda till.

Självklart är vi hedrade inom kommittén. Att regeringen ger oss uppdraget är ett kvitto på att vi gör ett bra jobb, tack för förtroendet Birgitta Ohlsson.

Dock är det viktigt att betona att de pengar kommittén får, fem miljoner kronor, är öronmärkta. Inget går till kommittén, vi får in fem miljoner och betalar ut fem miljoner för utbildningen och elevresorna.

Det betyder att kommitténs ekonomi fortfarande är ett stort och mycket allvarligt problem.

Det oroar mig mycket.

Ofta, periodvis väldigt ofta, får jag glada tillrop för allt som vi gör. Det är bra, tack.

Men jag behöver inga fler glada tillrop. Vi behöver, för att tala klarspråk, pengar för att kunna driva vår ordinarie verksamhet. I skrivande stund har vi vår ekonomi säkrad för några månader framåt.

Det är inte hållbart, vi måste ha en långsiktighet för att kunna göra vårt viktiga arbete.

Jag sade ja till att bli ordförande för att jag tror att jag kan föra ut vårt budskap, ta debatten, skriva. Men jag gjorde det inte för att fundera på insamlingar eller uppvaktningar av personer som vi hoppas ska stödja oss.

Om jag ska fortsätta som ordförande måste denna fråga få en lösning. Låt mig illustrera detta med ett citat av Barack Obama.

”Change will not come if we wait for some other person or some other time. We are the ones we’ve been waiting for. We are the change that we seek.”

Nu är det upp till dig – och ingen annan.

Willy Silberstein

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism