”Att angripa de döda är att ge sig på de levande”. Om skändningar av judiska gravar

Ett sällan uppmärksammat uttryck för antisemitism är de återkommande skändningarna av judiska gravplatser i Europa. Under våren och sommaren 2014 har vandaliseringar av gravplatser ägt rum i bland annat Manchester i England, Thessaloniki i Grekland och Szikszo och Tatabánya i Ungern. Även judiska gravplaster i Sverige har under senare år drabbats. Mot denna bakgrund finns det anledning att på nytt publicera en artikel av idéhistorikern Stéphane Bruchfeld, ursprungligen tryckt i det allra första numret av tidskriften Expo, nr. 1, 1995, som påminner om de antijudiska gravskändningarnas långa historia och fortlevnad in i vår tid, men även diskuterar innebörden och konsekvenserna av sådana handlingar.

Idag finns inte längre någon aktiv judisk församling i Karlskrona. Men efter sig lämnade Karlskrona-judarna en begravningsplats. Där vältes natten till den 17 juli i år [1995] ett tiotal gravstenar och ytterligare ett antal försågs med antijudiska och nazistiska slagord. Det var fjärde gången på två och ett halvt år som någon eller några i Karlskrona gav sig på stadens döda judar.

Vad är detta ett uttryck för? Vad är det som lockar till angrepp mot de dödas vilorum, särskilt judiska sådana? Vad vill gravskändarna uppnå, om det nu finns någon tanke bakom deras handlingar? Något enkelt svar på dessa frågor finns inte.

Skändande av judiska gravar har förekommit i Europa åtminstone sedan medeltiden, ofta i samband med fördrivningen av judar. Gravstenar slogs sönder och användes som utfyllnadsmaterial för befästningar, hus och ibland t.o.m. kyrkor, möjligen uttryck för en handfast tolkning av det ersättningsteologiska axiomet att kyrkan, det ”Sanna Israel”, byggde på och tagit över Israels ”gamla” förbund.

På liknande sätt drabbade det nazistiska våldet de redan döda judarna. Det räckte inte med att utplåna spåren efter de judar man mördade, man ville också utplåna minnet av det judiska livet i Europa överhuvudtaget. Gravstenar demolerades helt eller användes som gatsten eller till trottoarer.

Enbart i Tyskland räknar man med att kanske upp till 90 procent av de ca 1700 judiska begravningsplatserna skändades under åren 1933-1945. Judarnas tillgångar ingick i den tyska krigsekonomin, vilket också gällde gravarna. På många orter var det SA-män eller ungdomar i Hitlerjugend som hade i uppgift att ta till vara alla former av metaller på de judiska begravningsplatserna. Guldinskriptioner, ornament, staket och stängsel, allt som kunde användas slets bort.

Historiskt sett har skändningar varit koncentrerade till vissa tider på året, framförallt senhösten och våren vid tiden omkring påsk. Det senare har troligen att göra med att föreställningen om judarna som Gudsmördare aktiverats under påskhelgen. På hösten tycks numera hågkomsten av Kristallnatten 9-10 november spela en roll. Men skändningar har också satts i samband med den dödskult som under den mörkaste tiden på året lever i bakgrunden.

Inte bara judiska begravningsplatser skändas utan även kristna kyrkogårdar. Men ofta går skändningarna till på olika sätt. Våldet är i regel större i angreppen på de judiska begravningplatserna. Stenar välts och krossas, hakkors och judefientliga slagord klottras på gravstenar och murar. I Carpentras i Frankrike i maj 1990 nöjde sig inte vandalerna med detta. Där skändades även de dödas kroppar.

Skändade gravar på Judiska begravningsplatsen i Göteborg 2006. Foto: Judiska församlingen i Stockholm

Skändade gravar på Judiska begravningsplatsen i Göteborg 2006. Foto: Judiska församlingen i Stockholm

Här i Sverige liksom i Europa i övrigt har gravskändningar på nytt blivit en del av vardagen sedan några år. Sedan de stora gravskändningarna i Stockholm i november 1992 passerar de numera rätt så obemärkt förbi. Den gången var upprördheten desto större. Två nätter i rad, den 24 och 25 november, attackerades de judiska begravningsplatserna på Skogskyrkogården respektive Haga av ännu okända förövare och ungefär 150 gravar vandaliserades.

Detta skedde några dagar innan den av Ahmed Rami utlysta s.k. antisionistiska världskongressen skulle gå av stapeln. Enligt egna uppgifter hade han bjudit ett flertal internationellt kända ”revisionister” och antisemiter. Skulle de komma eller inte? Var kongressen en bluff? Den redan upprörda stämningen i Stockholm nådde med skändningarna en kulmen, och Aftonbladets förstasida den 26 november dominerades av den kända bilden av befriade lägerfångar liggande i sina britsar i Buchenwald. Under bilden stod det: Är det så här vi vill ha det?

De flesta såg ett samband mellan gravskändningarna och den stundande kongressen. Men Ahmed Rami förnekade varje inblandning och skyllde enligt ett gammalt recept på ”sionisterna”, som på detta sätt ville svärta ner Rami och sätta en käpp i hjulet för ”yttrandefriheten”. Samma teknik, att beskylla offret för den egna propagandans verkningar, använde också nazisterna under tiden som föregick maktövertagandet 1933. Den tidens gravskändningar i Tyskland påstod de var judarnas eget verk, ett led i judarnas kamp mot det ”tyska folkets pånyttfödelse”.

Det är sällan myndigheterna lyckas hitta några förövare och än mindre binda dem till brottet. Oftast hemsöks begravningsplatserna under nätter och tidiga morgontimmar, och förövarna lämnar sällan några spår efter sig. Men i Norrköping, som på senare tid sett flera angrepp mot judiska mål i staden, togs natten till den 30 april i år (50-årsdagen av Hitlers självmord i rikskansliets bunker i Berlin) tre ungdomar i åldrarna 16 till 18 år mer eller mindre på bar gärning när de vandaliserade stadens judiska begravningsplats.

Gärningsmännen tillhörde alla stadens skinheadgrupp och den ene av dem betraktas allmänt som gruppens ledare. I juni dömdes de till dagsböter och skadestånd, och rätten överlämnade alla tre till socialnämnden för ”erforderlig vård inom socialtjänsten”. Det var ett relativt milt straff. Förr i tiden riskerade gravskändare att råka värre ut. T.ex. försågs under Fredrik den stores tid den judiska begravningsplatsen i Breslau med en inskription där det stod skrivet: ”Den som skadar detta vilorum/honom skall bilan slå stum/Handen med bilans hjälp åker av/på den som här skändar en grav.” Den illiterate kunde istället betrakta en illustration av en avhuggen hand under inskriptionen.

Men det var för 250 år sedan. Idag kan brott mot griftefrid, som brottsrubriceringen lyder i 16 kap 10 § brottsbalken, ge upp till två års fängelse. Med dagens mått mätt betyder det att lagstiftaren ser allvarligt på brottet. Och det med rätta. Att angripa de döda är att ge sig på de levande. De döda lever vidare bara i de efterlevandes minne. Genom att vilja utplåna minnet talar skändarna om för de levande att de står näst i tur. Det är att säga dem att de inte har rätten till liv, till ett minne.

Ibland sägs det att gravskändningar skulle vara fråga om ”pojkstreck”. Det är en alltför lättköpt förklaring. En gravskändning kan aldrig vara ett pojkstreck vilket som helst. Den som är beredd att utföra en sådan handling har redan vandrat en bit bort från en mänsklig värdering som går genom tid och rum. Respekten för de döda är inte unik för vår tid och vår kultur.

Gravskändningarna måste ses mot bakgrund av ett större mönster som idag präglar hela Europa.

Stéphane Bruchfeld

Artikeln publicerades ursprungligen i tidskriften Expo, nr. 1, 1995.