När ett hat ställs mot ett annat

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2014

Gästkrönika av Bilan Osman

Dagen innan Förintelsens minnesdag. På Paris gator marscherar 17 000 fransmän, många av dem i takt till slagorden “Judar, ut ur Frankrike”. Den här söndagen har tusentals människor samlats för att protestera mot den franska presidenten François Hollande. Demonstrationen, som är anordnad av några högerextrema grupper, blir snabbt till en samling för antisemiter.

Någon spelar in demonstrationen och lägger ut den på Youtube, och när jag några dagar senare sitter framför min laptop och kollar på den kom jag att tänka på något en ofta hör: “antisemitismen finns inte längre, sedan Förintelsen har den minskat”.

Jag tänkte på samma påståenden när jag för ett tag sedan genom mejl var i kontakt med den judiska församlingen i Malmö. Och jag kom att tänka på det den gången en nära vän till mig med säkerhet hävdade att judar styr media.

Jag tänker ofta på det påståendet. Jag tänker på hur min uppväxt såg ut. Hur antisemitismen, trots historielektioner om Förintelsen, var och fortfarande till en viss grad är socialt accepterad. Jag minns elfte september-attacken och hur en hel värld pekade ut muslimer som blodtörstiga terrorister, och hur de som ville rycka ut i försvar för muslimer menade att det egentligen var en attack styrd av judarna. Jag minns att jag trots min unga ålder var trött på hur utsatta grupper ständigt ställdes mot varandra.

Och flera år senare är jag fortfarande lika trött.

Något i mig skaver varje gång det hävdas att antisemitism knappt existerar längre, att det bytts ut mot någon annan form av hat. Och något i mig brister när påståendet om att antisemitism bytts ut mot antimuslimism dyker upp. Som muslim är jag väl medveten om muslimhatets konsekvenser. Misstänkliggörandet, ständigt utpekade som terrorister och hatet muslimska beslöjade kvinnor blir en måltavla för. Jag är väl medveten om vilken marginaliserad grupp vi är.

Men det finns ingen poäng i att ställa en typ av hat mot ett annat. Resultatet av det är att man även ställer utsatta grupper mot varandra, och bagatelliserar människors utsatthet.

Samtidigt som påståendet om antisemitismens icke-existens är något en möter i sin vardag, visar undersökningar och studier att fördomar mot judar är högst närvarande. Enkäter visar att många judar känner en oro över att bli fysiskt och/eller verbalt attackerade. I Polen genomfördes en nationell undersökning på Warsawas universitet av Centrum för forskning om fördomar. Undersökningen visade att 63 procent tror på den antisemitiska myten om att judar kontrollerar medier och banker. Myten om en judisk världskonspiration är fortfarande utbredd i landet.

I Sverige gjordes en attitydundersökning år 2009 på uppdrag av Forum för levande historia, som visade att av de 4700 elever som deltog var det 18 procent som antingen helt eller delvis höll med om påståendet “judar har för stort inflytande i världen”.

Rapporten “Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States” visar att 66 procent av judarna som bor i EU-länder ser antisemitism som antingen ett “ganska stort” eller “mycket stort” problem. I Ungern och Frankrike var det oroväckande siffror som redovisades, 90 respektive 85 procent av judarna upplevde antisemitismen som ett stort problem i sin vardag. Och i vårt eget land var det mer än hälften. Undersökningen visade även att en övervägande majoritet anser att antisemitismen har ökat genom åren.

Vi lever i ett Europa där partier som utmålar muslimer, judar, romer och andra utsatta minoriteter som ett hot mot den nationella säkerheten, är på frammarsch. Och det har aldrig varit viktigare att förstå betydelsen av att kunna jobba mot olika typer av rasism parallellt. Men innan vi kan göra det måste vi först erkänna hatets existens, och dess konsekvenser.

För verkligheten är att just nu, någonstans, står en muslimsk syster och frågar sig själv om det är värt att på grund av hatet, sätta på sig slöjan idag. Och just nu, någonstans, har en judisk broder lämnat kippan i hallen och gått ut i hopp om att han den här dagen ska få slippa glåpord.

Det minsta vi kan göra är att inte bagatellisera deras utsatthet.

Bilan Osman

Bilan Osman läser sista året på en journalistutbildning i Motala och gör för tillfället praktik på Expo. Stora delar av sin fritid ägnar hon åt antirasism och är bland annat skribent på sajten ”Inte rasist, men” som granskar Sverigedemokraterna och högerextrema sajter kopplade till dem.