Malmöelever reste i Förintelsens spår

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2014

Som ett led i SKMA:s utbildningssatsning i Malmö arrangerades under vintern två elevresor till Förintelsens platser i Polen. Studieresorna gjorde djupa intryck och har redan givit ringar på vattnet, skriver Mohammed Tuffaha som var en av ledarna på resan.

Länge har det funnits en befogad oro för hur minnet av Förintelsen skall förvaltas av efterkommande generationer. Vad händer när de sista överlevande gått ur tiden? Den dagen är snart här. Svaret borde vara självklart. Det vilar ett stort ansvar på eftervärlden att upplysa om historiens mest omfattande folkmord och det ideologiska hatets yttersta konsekvenser.

Kort efter andra världskriget fanns dem som tyckte att Auschwitz-Birkenau borde jämnas med marken. En plats där så mycket ondska ägt rum borde inte få finnas kvar, menade man. Lyckligtvis togs aldrig ett sådant beslut. Idag är det ett välbesökt museum dit människor från världens alla hörn kommer för att dra lärdom.

Enligt bland andra Wlaydyslaw Bartoszewski, ordföranden för International Auschwitz Council, har valet att bevara lägret inneburit att det fortsätter vara ett oläkt och öppet sår som påminner mänskligheten om den moraliska likgiltighetens konsekvenser. Om minnesplatsen upphör att existera kommer vi ha förringat det testamente som Förintelsens offer efterlämnat till oss alla. Därför är det så viktigt att de autentiska platserna får fortsätta att tjäna som ett slags klassrum där inte minst våra ungdomar får en möjlighet att lära känna denna mörka historia.

Detta framstår som alltmer angeläget i en tid när Förintelsen ofta trivialiseras och förnekas. När antisemitismen fortfarande gör sig påmind i det offentliga samtalet. Antingen öppet eller under mer förtäckta former. I politiska finrum och på ansedda kultursidor, men också på våra skolgårdar och i fikarum. Samtidigt försöker vissa avfärda så kallad ”historierevisionism” i olika forum som ett marginellt problem, eller förminska antisemitiska hatbrott till isolerade företeelser utan bakomliggande motiv. Vi vet att så inte är fallet.

Elever från Malmö
När samhället kontinuerligt arbetar med att sprida kunskap – inte minst till ungdomar – ökar chanserna för att det ideologiska hatet med dess djupa historiska rötter motas i grind. SKMA, som sedan 1990-talet genomfört utbildningssatsningar riktade till framför allt lärare och elever, genomförde i vintras i samverkan med Malmö stad och med stöd av arbetsmarknadsdepartementet två elevresor till Polen. Totalt fick 54 elever ur årskurs 9 från 16 olika skolor i staden möjligheten att besöka några av de getton och läger där nazisterna systematiskt frihetsberövade och mördade miljontals människor.

Ewa Andersson berättar om det judiska livet i Krakow före kriget. Foto: Mathan Ravid

Ewa Andersson berättar om det judiska livet i Krakow före kriget. Foto: Mathan Ravid

Jag var en av de ungdomsledare som fick erbjudande om att följa med och vara ett stöd. Att tillsammans med nyfikna och engagerade tonåringar få uppleva nya platser och hämta ny kunskap var något väldigt speciellt. Resorna leddes av läraren och guiden Ewa Andersson som med sin långa erfarenhet gav upplevelsen ett kunskapsmässigt djupt.

Eleverna fick besöka olika platser och höra vittnesmål som sammanföll med historikern Raul Hilbergs fem kronologiska faser under Förintelsen; identifikationen av judar som fiender till den tyska staten och ”rasen”, segregationen och expropriationen av judarnas tillgångar och rättigheter, koncentrationen av judar i getton, deportationen till läger samt utrotningen genom det systematiska mördandet.

Varje resa föregicks av två förberedelsedagar i Malmö. Eleverna fick då lära känna varandra, men också möjligheten att lyssna på föreläsningar om Förintelsen och genomföra övningar om främlingsfientlighet, rasism och intolerans. Syftet var att väcka frågor kring vilka konsekvenserna blir när det grundläggande människovärdet inte helgas.

Svårt att förstå     

Väl framme i Polen utgick elevgrupperna från Krakow respektive Warszawa. Gemensamt fascinerades vi av hur det judiska livet länge spirade här. En tid innan misären i gettot och de patrullerande stöveltrampen längst de höga murarna.

Genom Ewas engagerande berättelser fick eleverna en idé om det långa judiska kulturarvet i ett sammanhang där olika människoöden kunde skildras. De gavs en bild av familjerna som skildes åt när de försökte undgå nazisternas förföljelse eller tvångsförflyttades till gettot för att senare deporteras till olika läger. På det här sättet blev de enskilda offren synliggjorda och förmänskligade. Människor med drömmar och aspirationer. Som älskade och var älskade. Budskapet till eleverna var tydligt. De var helt vanliga människor, precis som du och jag.

Resorna avslutades i Auschwitz-Birkenau respektive Majdanek. Koncentrations- och förintelseläger dit judar fördes med tåg i slutna boskapsvagnar som ett led i ”den slutliga lösningen”. Vad som väntade i lägren kan nog ingen av oss fullt ut förstå. Här tvingades judar till slavarbete och mördades. Främst judar skickades hit, men även romer, icke-judiska polacker, homosexuella, sovjetiska krigsfångar och politiska fångar från olika länder.

Under besöket i det fd koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Foto: Sandra Downar

Under besöket i det fd koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Foto: Sandra Downar

Att vandra med eleverna genom gaskammaren i Majdanek gav en tydlig bild av den utstuderade utrotningen i lägret. I Auschwitz-Birkenau reagerade några av eleverna på tillhörigheterna i de stora glasmontrarna. ”Hur kan man säga att det inte har hänt?”, frågade sig Ted från Slottsstadens skola.

Han talade om förnekarna som inte lät sig övertygas av högarna med skor som togs av offren innan deras inträde i gaskammaren. Inte heller av de namnmärkta och plundrade resväskorna som aldrig återsåg sina ägare. Nej, inte ens av de svartvita porträtten på de avhumaniserade fångarna i lägren.

Vi vandrade genom lägren och fortsatte att lyssna på Ewas skildringar om människorna som trängdes i de små cellerna eller de kala barackerna, och förbluffades över hur några av dem lyckades klamra sig fast vid livet mot alla odds.

Resedagbok

Utmärkande för guidningen var hur offren kom till liv genom bilder och berättelser. Eleverna blev påminda om att varje person som led under Förintelsen var unik. Vi understryker ofta hur många människor som mördades, men glömmer ibland bort det individuella människoödet. ”När man talar om att 6 miljoner människor dog blir man inte så berörd, eftersom det är siffror. Men när man får höra en personlig berättelse är det som om man har känt den personen”, uppger Ridwan från Kirsebergsskolan.

Eleverna hade i början av resorna fått varsin resedagbok och ett eget fotografi på en person som levde under den här tiden. De uppmanandes att nedteckna en fiktiv bakgrund till personerna genom att föreställa sig deras familjeband och intressen. Momentet var ett sätt att öka elevernas identifikation med den historiska situationen och ställa den i relation till deras egna liv.

Först när vi slutligen kom fram till den stora fotoväggen över Förintelsens offer i Auschwitz-Birkenau stod det klart vad som egentligen hade hänt människorna som levandegjorts i resedagböckerna. Somliga hade överlevt, men långt fler hade dött.

Ringar på vattnet
Att på den autentiska platsen konfronteras med historiska fakta inbjuder till en annan typ av lärande, eftersom det i sin tur väcker autentiska frågor hos eleverna. Vad eleverna fått lära sig i den vanliga klassrumsundervisningen bekräftas på plats. Under resorna utvecklades också en gemenskap mellan eleverna, som inte kände varandra sedan tidigare. Att ungdomar med så många olika bakgrunder får upptäcka och lära tillsammans kan vara ett led i att förebygga segregation och fördomar.

En av förhoppningarna med SKMA:s studieresor är att de ska ge ringar på vattnet. Att eleverna åker hem med både små och stora insikter som de kan föra vidare till andra, bland annat på sina respektive skolor. Många lärare har efter resorna meddelat att deras elever är i färd med att berätta om sina upplevelser genom redovisningar och bildspel. Exempelvis på Oxievångskolan, där fem av eleverna som följde med på resorna kommer att berätta om sina upplevelser för samtliga årskurser under vårterminen.

Det är bra att skolorna tar till vara på dessa erfarenheter. På så sätt kan eftertänksamma reflektioner som Dafnes från Sundsbroskolan spridas till andra elever: ”Igår frågade jag mig själv om man egentligen någonsin borde vara glad efter något sånt här. Fast det är klart att vi måste leva vidare. Men jag kommer helt säkert att göra allt jag kan för att sprida kunskapen vidare på min skola, för detta är något som jag tycker att alla ska veta att det har hänt. Framförallt hur och varför det hände, så att man ser till att det inte händer igen”.

Mohammed Tuffaha

Mohammed Tuffaha har en lärarexamen, och läser för närvarande masterprogrammet i mångfaldsstudier vid Uppsala universitet. Under våren 2014 praktiserar han på stiftelsen Expo, där han bland annat skriver en rapport om kommunernas förebyggande arbete mot främlingsfientlighet