Victor Klemperer och Ordets Makt

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2013

I sin analys av Tredje rikets språk visade den tyske lingvisten Victor Klemperer hur orden smygande förändrade innebörd och gradvis förgiftade sinnen. I sitt anförande under minnesceremonin för Novemberpogromen 1938, som hölls i Stockholms stora synagoga den 10 november, påminde Ulrika Knutson om Klemperers observationer och manade till vaksamhet mot grumlig retorik i vår egen tid. Här återges hennes tal.

Victor Klemperer visste allt om ordets makt.

Han var litteraturprofessor i Tyskland på trettiotalet, expert på Frankrike – Upplysningen och det fria ordets kämpar, som Voltaire och Rousseau. Men det var inte allt han var. Han var också äkta man, kattälskare, förtjust i knödel och rödkål, och en god patriot. Han hade utmärkt sig som frivillig i första världskriget.

Victor Klemperer år 1949. Foto: Eva Kemlein, Deutsches Bundesarchiv/Wikimedia Commons

Klemperer var döpt och bekännande kristen – och han var av judisk familj. Ironiskt nog kämpade han hårt för rätten att vara tysk. Hitler och nazisternas uppträdande tyckte han var rent ”otyskt”. Av de ryggradslösa fransmännen hade man kanske kunnat vänta något liknande – ja, så sa Klemperer trots att han älskade franska språket och litteraturen – men inte av Tyskland!

Först var han inte oroad över Hitler, bara irriterad. Raslagarnas effekt kom inte som ett dråpslag, utan försiktigt tassande. Hans fru Eva var ”arier”, svenskättad dessutom. Kanske var det inte så konstigt i deras akademiskt upplysta kretsar. Paret Klemperer slapp löpa gatlopp med plakat med påskriften ”RASSKÄNDARE” om halsen, som andra par i Tyskland vid samma tid.

Den 30 oktober 1934 är måttet rågat för Victor. Han får sin favorittidning med posten – Das deutsche Katzenwesen. Kattvännernas organ. Men denna gång med hakkors över omslaget, och stolta artiklar om Den Tyska Katten! Endast arier får nu vara medlemmar. Klemperer slutar betala avgiften, men tidningen kommer i alla fall – som en klösning i brevlådan.

Maktens språk

Victor Klemperers dagböcker,1933-45, ger inte minst en inblick i vardagens nazism, alla tusen små nålstick. Kommunens män kommer och mäter ogräset i hans gräsmatta med linjal. Det är för högt. Det måste klippas. Klemperer vägrar. Då beordrar kommunen tvångsklippning!

På arbetet får han som icke-arisk forskare inte längre tillträde till bibliotekets läsesal. Han får sitt lånekort indraget. Vännerna vågar inte längre låna ut sina böcker till honom. Den klösningen visste var den tog.

Victor Klemperer var känslig för ordens valörer. Han märkte hur orden smygande ändrade innebörd. Orden stängde in honom. Han var forskare, äkta man, soldat, knödelfrossare, kattvän och kristen – men alla dessa roller togs ifrån honom. Enligt det nazistiska språkbruket var han jude, och uteslutande jude – och skulle därför diskrimineras.

Under hela nazi-eran undersökte Klemperer maktens språk. Hur begrepp som ”fanatisk” ändrade innebörd och blev något entydigt positivt. Hur sammanställningar med ras- och folk- nästlade sig in överallt. – Som salt, skriver Klemperer: Tag allting med en nypa -folk.

Victor Klemperers sardoniska humor överger honom aldrig. I slutet av kriget lever han och hans hustru tillsammans med andra familjer som tvångsarbetare, bevakade av Gestapo. En söndagmorgon hjälper Klemperer och herr Stühler sina fruar med disken. Fru Stühler, en präktig bayerska (Klemperers utryck) tröstar sin otålige make:

– När du åter kan börja resa för din konfektionsfirma – det dröjer inte länge – kan vi ha tjänsteflicka igen. Under tystnad torkar Stühler med häftiga rörelser sin tallrik. Sen säger han passionerat: ”Jag kommer aldrig att resa igen… de har helt rätt, det är improduktivt, det är ett schackrande… jag vill bli trädgårdsmästare eller nåt sånt… jag vill vara naturnah!” Naturnära!

Naturnah blev ett förgiftat ord. Klemperer var själv entusiastisk odlare en gång, men påbjuden naturnärhet? Aldrig. Han skriver: ”Segrarens språk…man talar det inte ostraffat, man andas in det och lever som det lär.”

Ord som döljer

Detta skrev Victor Klemperer 1947. Vår tid är annorlunda, men ord som klumpar ihop begreppen, döljer verkligheten och begränsar tankarna finns tyvärr kvar; både i media, politik, kultur och näringsliv.

Titta på den här meningen till exempel:

– Hur mycket invandring tål Sverige?

Inte ens Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kunde tycka att frågan var särskilt smart när den ställdes i SVT:s Agenda för ungefär ett år sedan. Men han blev nog glad när också TV bekräftade att det finns en enkel lösning på ett komplext problem. ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Ulrika Knutson. Foto Hampus Andersson, Expo

Ulrika Knutson. Foto Hampus Andersson, Expo

I en gammal Hasse och Tage-sketch från 60-talet förekom semesterfiraren Malte Lindeman som festade om i Borgholm. Stort tumult. Hur många turister tål Öland? frågade lokaltidningarna upprört och fick genast svar av Malte, att nu var måttet rågat: – Öland sjunker!

TV-programmet manade fram just sådana inre bilder genom sitt ordval. Ett Sverige som är fullt, som sjunker av alla invandrare. I Norge vill Fremskrittspartiet inte längre kallas främlingsfientliga. Nej de är invandrarkritiska, precis som SD. Ordet har smugit sig in i det politiska språket och blivit rumsrent. Hur gick det till?

Politiker talar ofta om att ”ta människors oro på allvar”. Det låter fint, men vad betyder det?

Radions Ring P1 släppte in en orolig lyssnare: Se på kvinnorna från Mellanöstern; en unge i magen, två i vagnen och en hoper kryllande runt knäna. Fortsätter det så här så är den svenska rasen utplånad inom femtio år! Det oroade mannen mycket. Fakta var han inte intresserad av. Han viftade bort Statistiska centralbyrån, som visar att andra generationens invandrarkvinnor föder färre barn än svenskfödda kvinnor. De satsar mer på utbildning och karriär. Det dämpade inte mannens mannens oro. Han ville ha sin grumliga rasteori ifred. Och han ville inte ha sin oro dämpad. Han ville använda den, som vapen.

Antisemitism blomstrar

Innan Ilmar Reepalu avgick som kommunalråd i Malmö i fjol hann även han vädra sin oro. Det som bekymrade honom var inte främst antisemitiska påhopp mot judar i Malmö. Nej, han var orolig över att den judiska församlingen själv bidragit till detta, och att den ”israeliska lobbyn” baktalat honom i media.

Det var en förbryllande hopklumpning av begreppen. För tjugo år sedan hade en ledande politiker i Sverige inte utsatt sig för risken att framstå som vanvördig mot judar. Minnet av Förintelsen och Europas skam låg för nära i tiden, och tvingade den som ville bli tagen på allvar att noga väga sina ord. Kanske rentav tänka efter.

Det har hänt mycket på tjugo år. Idag blomstrar klassiska konspirationsteorier om den judiska världssammansvärjningen, eller hur judarna styr media. Enskilda människor avkrävs ansvar för staten Israels politik. Vi har starka antisemitiska opinioner i Polen och Ungern, länder med få judar i befolkningen. Och vi har, dessvärre, samma tendenser här. Forskning visar att antisemitism oftast, men inte alltid, går hand i hand med förakt mot muslimer och romer. Och judehat är inte längre förbehållet fattiga och lågutbildade. Antisemitiska attityder ökar mest bland välutbildade människor.

Hemma i Uppsala träffade jag nyligen en äldre dam, som kom hit från Ungern 1956. Hon bär inte längre sin lilla Davidsstjärna i en guldkedja runt halsen, sa hon. Inte sedan hon blivit fräst åt, av ungdomar på bussen.

– Jag säger aldrig att jag är judinna. Inte här hemma i Uppsala.

Detta borde oroa många av oss. Om vi är intresserade av denna fråga: Hur skall människor leva och arbeta tillsammans i framtidens Sverige? När vi väljer att klumpa ihop rasism, invandring, arbetslöshet, integration, och människors oro till ett enda ämne underlättar det för Sverigedemokraterna och försvårar all analys. Hopklumpningens retorik vill inte att vi ser varandra som människor. Det är just det den fruktar mest.

Vintern 1945 såg det mörkt ut för Victor Klemperer. Då var han tvångsarbetare i Dresden, och skulle föras till ett utrotningsläger. De allierades bombräder kom emellan. Tusentals människor dog i eldhavet över Dresden, men Klemperer lyckades fly och överleva. Efter kriget valde den gamle liberalen att gå in i kommunistpartiet och bosätta sig i DDR. Han förblev sina paradoxer trogen.

1947 utkom hans bok om Språket i tredje riket. Sista ordet går till Victor Klemperer: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Ulrika Knutson

Kulturjournalist och författare