Sorg, ilska och insikter

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2013

Samuel Lindelöf, 17 år, om hur en studieresa i Förintelsens spår i Ukraina och Polen stärkte hans beslutsamhet att bekämpa antisemitism och rasism.

När jag fick frågan om att följa med på SKMA:s resa i Förintelsens fotspår förstod jag att det skulle bli känslomässigt omtumlande. Ändå tvekade jag aldrig att tacka ja.

Min tidigare bild av Förintelsen som en katastrof ensamt iscensatt av den demoniskt onde Hitler hade med tiden, bland annat tack vare SKMA:s lärorika ungdomsutbildning, utvecklats till en förståelse för hur den var ett resultat av en historisk antisemitism med rötter långt innan 1930-talet och en del av en utarbetad politisk ideologi. En ideologi som ännu inte är utdöd, utan tvärtom på frammarsch i såväl Sverige som Europa.

Med det i åtanke kändes det väldigt viktigt att följa med på resan. Ska man bekämpa nazism och antisemitism i dag är historien det man kan lära allra mest av.

Antisemitiskt klotter i Chelm. Foto: Mathan Ravid

Antisemitiskt klotter i Chelm. Foto: Mathan Ravid

Det första besöket på vår resa var den ukrainska staden Lviv. Här guidades vi runt i spåren av det rika, judiska liv som funnits i staden före nazisternas invasion. Det blev många starka upplevelser med besök i de stadsdelar som under kriget utgjorde ett judiskt ghetto, stadens judiska begravningsplats och ruinerna av den synagoga som raserats vid nazisternas intåg.

Det som drabbade mig allra starkast var dock den nutida antisemitism vi samtidigt mötte längst vägen. På den judiska begravningsplatsen liksom på synagogans ruinväggar fanns svastikor klottrade. Vi stötte på ett bokstånd där antisemitisk litteratur såldes, bland annat en bok som spred vidare medeltidsmyten att judar utför ritualmord på kristna barn.

Även om jag tidigare läst om fascismens och nynazismens frammarsch i Östeuropa blev jag chockad över hur utbrett det var, bristen på synligt motstånd och kanske framförallt hur nazismen inte ens gjorde ett försök till att maskera sig. Det var ingen omarbetad, förskönad version, utan nazism i dess brutalaste form som verkade ses som ett naturligt inslag i det politiska landskapet. Människans oförmåga (eller ovilja?) att lära sig av historien var obehaglig att se. Hur kunde man låta detta fortgå?

Under resan hade vi samtal och gruppövningar som var väldigt betydelsefulla. Vi sorterade tankarna och intrycken av det vi upplevt, pratade om antisemitismens historiska rötter samt vilka psykologiska mekanismer hos människan som möjliggjorde att ondskan så brutalt kunde segra. Vi diskuterade även vad vi kan lära oss av Förintelsen, i mina ögon det allra mest givande samtalet. Hur förhindrar vi att katastrofen upprepas? I ett Europa där antisemitismen och rasismen återigen växer är den diskussionen viktigare än någonsin förr.

Under veckan besökte vi även Majdanek, ett av de mest välbevarade förintelselägren där såväl krematorium som gaskammare finns kvar. Att med egna ögon se hur det systematiska dödandet var organiserat är en av mitt livs känslomässigt starkaste upplevelser. Det var en blandning av sorg, ångest, ilska och uppgivenhet som gav upphov till många tårar.

Samuel Lindelöf

Samuel Lindelöf

I timmar efter besöket snurrade känslor och ostrukturerade funderingar runt i mitt huvud. Tanken att de miljoner offren inte bara är statistik utan individer som levt egna liv och haft egna framtidsplaner, precis som jag, och att de mördades inte för något de gjort, utan enbart på grund av vilka de var. Hur kan det mänskliga släktet skada sig själv så brutalt, hur kunde devalveringen av människovärdet tillåtas gå så långt?

Samtidigt tänkte jag på de nyare uttrycken för antisemitism vi stött på under resan. De nidbilder, svastikor och förintelseförnekande litteratur som trängde sig in mellan besöken vid förintelseläger och minnesmonument, en tanke som gjorde mig illamående. Varför vill man inte lära sig av historien?

Vårt sista kliv i Förintelsens fotspår var platsen för förintelselägret Sobibor. Vid en fridfull skogsdunge fanns ett vackert minnesmonument där vi alla tände varsitt ljus. Det var ett fint sätt att få hedra de som fallit offer för nazisternas våld, samtidigt som vi fick samla intrycken från veckan som gått. Vi var många som en lång stund stod tysta, försjunkna i våra egna tankar, innan vi hoppade in i bussen som skulle föra oss till flygplatsen och planet tillbaka till Sverige. Hem återvänder jag med många starka upplevelser, en större kunskap om Förintelsen och framför allt en fördjupad övertygelse om vikten av kamp mot antisemitism och rasism.

Samuel Lindelöf

Samuel Lindelöf, 17 år, går på St. Petri gymnasieskola i Malmö och har deltagit i SKMA:s ungdomsutbildning.