”Judarnas” svek. Högerpopulisternas attacker på ”judar” som kritiserar muslimhatet

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2013

Mathan Ravid om de attityder till judar verkliga och inbillade som döljer sig bakom sverigedemokraters och andra främlingsfientliga och antimuslimska gruppers ”anti-antisemitism”.

”Judiska offerkoftor”, ”mediemanipulatörer”, ”israeliska agenter” med mera – som medlem i den religiöst och politiskt obundna organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) blir man snabbt van vid allehanda anklagelser.

Ibland kommer dock beskyllningar som till och med får mig att höja något på ögonbrynen. Som i en artikel publicerad i tidningen Dispatch International 30 augusti 2013. Här liknade chefredaktören Ingrid Carlqvist SKMA vid judar ”som på 1930-talet stöttade Hitler och slog fast att ’judar blev rättvist behandlade i Nazityskland’”. Bakgrunden? Det faktum att SKMA för andra gången på kort tid kritiserat den regeringsanknutna israeliska organisationen The Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA) för att i artiklar som rör antisemitism i Sverige sprida islamofoba budskap, och i detta fall ge legitimitet åt en svensk muslimhatare: Ingrid Carlqvist. Att Carlqvist reagerade var väntat, men varför framställde hon – som när det tjänar hennes politiska agenda gärna poserar som motståndare till antisemitism – just oss som just judiska nazimedlöpare?

SKMA angrips i den antimuslimska publikationen Dispatch International (skärmbild).

SKMA angrips i den antimuslimska publikationen Dispatch International (skärmbild).

En förklaring är att Sverigedemokraterna och närstående medier som Carlqvists Dispatch International och sajten Avpixlat tillhör den högerextrema internationella rörelse som har ”islam” som huvudfiende. Här har ”anti-antisemitismen” kommit att spela en central roll i försöken att tvätta bort de bruna rötter man i vissa fall har, fiska efter allianser och hetsa mot muslimer som grupp.

Rasistisk ”antirasism”

Man säger sig värna judar och bekämpa antisemitism, men den förmenta antirasismen är varken ärlig eller konsekvent. Det påstådda ställningstagandet mot en form av fördomar och hat, mot judar, går hand i hand med och syftar inte sällan till att legitimera en annan form av fördomar och hat, mot muslimer. Den fientlighet mot judar som återfinns inom vissa grupper med bakgrund i Mellanöstern förvandlas till den enda antisemitism som existerar och smetas ut på ”muslimerna” som kollektiv.

Att antisemitism återfinns inom olika opinioner och på olika platser förtigs, bagatelliseras, ursäktas eller försvaras. Inte minst när det gäller rasism i egna led. Listan på SD-representanter som även under senare år exempelvis uttalat sig nedsättande om judar som grupp, förnekat Förintelsen, spridit antisemitisk propaganda, försvarat Nazitysklands judeförföljelser eller haft kopplingar till nazistiska grupper är lång. Därtill visar forskning att antijudiska attityder är mer utbredda bland SD-sympatisörer än bland sympatisörer till övriga riksdagspartier. Den bakgården krattar man dock ogärna – trots att man påstår sig vara de enda ”som tar antisemitismen på allvar”.

Istället fokuserar man på städer som Malmö, beskriver problemen där enkom som ett resultat av ”massinvandring” från muslimska länder, anklagar muslimer som grupp för att vara inherent judehatande och utmålar dem som dagens nazister. Helt i linje med det i dessa kretsar vanligt förekommande påståendet att islam är samtidens nationalsocialism. Och här landar vi i den upprördhet exempelvis Carlqvist visar prov på, så fort allt detta belyses och kritiseras.

”Filosemitism”

Carlqvists Dispatch International innehåller nämligen både ”filosemitism” och antisemitism. Under rubriker som ”Jude, känn din fiende” varvar skribenter som Jeppe Juhl ”positiva” hypoteser om ”judarnas” ”intellektuella nyfikenhet” med negativa teorier om ”diasporans judiska DNA” och pekpinnar till ”alla judar” i allmänhet och ”tongivande judar” i synnerhet: de som ”tror på det bästa i alla människor” (inklusive muslimer) sätter minsann hela den judiska gruppens välbefinnande på spel (3/1 2013).

I Carlqvists ovan nämnda artikel med anklagelser mot SKMA om judiskt nazimedlöperi – under den generaliserande rubriken ”Judar och ondska” – återfinns samma tankegångar. Här varnas för ett ”farligt fenomen”: ”intellektuella judar” som ”vägrar ta till sig fakta” om ”muslimer”. ”Muslimer” som Carlqvist ständigt liknar vid nazister. Utpekandet av såväl judiska som muslimska syndabockar kompletteras med det i dessa miljöer så ofta spelade martyrkortet. När judar ”vänder sig emot oss som försvarar dem, är det inte utan att man drabbas av en viss uppgivenhet”, förklarar Carlqvist.

En annan självutnämnd ”filosemit”, som bland annat betonat att han minsann ”berömmer judar för att ha fått många Nobelpris”, är Mats Dagerlind, krönikör på Sveriges ledande rasistiska sajt Avpixlat. Hans minst sagt ambivalenta attityd till judar blottades för ungefär ett år sedan då han i artiklar publicerade på Avpixlat anklagade mig för att ”exploatera min judiska bakgrund”, ”missbruka antisemitism som verktyg”, ljuga, stöta dolken i ryggen på det parti (SD) som ”tydligast tagit ställning mot antisemitism” och – självfallet – ”göra alla judar en otjänst” genom att försvara ”de verkliga antisemiterna”. Varpå han lät sina artiklar dränkas i hundratals läsarkommentarer fulla av judehat, och själv deklarerade att ”teorier om en judisk världssammansvärjning är egentligen inte ens antisemitism”. Bakgrunden? Att jag i en artikel i Dagens Nyheter enligt Dagerlind mörkat att förövarna bakom de antisemitiska attacker jag fått utstå på en krog i Uppsala var muslimer.

”Hjärntvättade judar”                           

SD:s Kent Ekeroth har länge tillhört det antimuslimska nätverk av politiker, akademiker, författare och bloggare på båda sidor om Atlanten som säger sig bekämpa ”islamiseringen” av västvärlden. Några av de synligaste profilerna är det holländska Frihetspartiets ledare Geert Wilders och de amerikanska nätaktivisterna Robert Spencer och Pamela Geller. Ekeroth har försökt introducera den propaganda de sprider i en svensk kontext, inklusive det ytterst villkorade ”stödet” till judiska grupper. Carlqvists, Dagerlinds och andras hatbudskap indikerar att han haft viss framgång.

Ekeroth själv varnade till exempel redan 2010, talande nog på Förintelsens minnesdag, för ”islamofascismen” och attackerade vad han menade var en ”destruktiv”, ”irrationell” och ”dumsnäll” inställning hos judiska företrädare och organisationer som tagit avstånd från SD och, därmed, satt sig själva ”i skottlinjen” genom att stödja ”fortsatt massinvandring och islamisering” (Newsmill, 27/1 2010). I Ekeroths värld ställs speciella krav på judar som grupp; de måste stödja ”det enda parti som kan ge dem trygghet” i ”kriget mot den gemensamma fienden”. Annars blir det, uppenbarligen, andra bullar.

Som när Ekeroth senare samma år, i en intervju i Judisk Krönika, kollektivt brännmärkte svenska judar som ”hjärntvättade”, och varnade för att avståndstagandet från ”de nationella” (alltså främlingsfientliga och rasistiska) partierna skulle resultera i att den judiska gruppen till slut står ”utan vänner”. Ekeroths utfall i samma intervju om hur ”judarna är nyttiga idioter för muslimerna” knöt ihop säcken på ett talande vis.

”Otacksamma judar”

Bristen på självinsikt som präglar högerextrema opinioner tar sig ibland smått komiska uttryck. Som när Dispatch International publicerar en krönika i vilken tidningens oförmåga att locka läsare och de finansiella svårigheter det resulterat i skylls på ”de fega svenskarna” och allas vår påstådda rädsla för att grannen ska se vad vi har i brevlådan (22/5 2013). De långt mer regelbundna attackerna mot ”otacksamma minoriteter” som judar och homosexuella eller kvinnorättsorganisationer antyder dock ett mindre lustigt mönster.             

Judiska representanter och organisationer har i regel hållit SD på armslängds avstånd, och judar tar troligen avstånd från SD av samma skäl som andra, det vill säga att man har andra politiska sympatier och motsätter sig deras högerextrema, xenofoba politik. De reaktioner detta väcker hos SD-representanter och -anhängare visar hur lätt den antimuslimska retoriken kan övergå i attacker på en judisk grupp som ”vägrar förstå sitt eget bästa”.

Mathan Ravid

En något omarbetad version av texten publiceras i Expo 4/2013.