Ingen riktig flykting

Artikeln publicerades i SKMA nyhetsbrev oktober 2013

Gästkrönika av Marianne Goldman

Jag har ett minne av mormor Dunja (som föddes i Ukraina i slutet av 1800-talet) där hon står vid fönsterkarmen under de evigt regniga västkustsomrarna i Göteborg och låter fingrarna trumma mot fönsterblecket med blicken långt, långt borta. Vad tänkte hon på? Vad såg hon? Mellan oss låg världar; shtetln, pogromerna, nazismen. Hennes liv var kantat av uppbrott. Och 1943 var det dags igen! Denna gång från Köpenhamn över sundet till Sverige i fiskebåtar.

Hennes då 21-åriga dotter, min mamma Beth, förde dagbok under dagarna före flykten, överfarten till Sverige samt första tiden i Sverige. Som ca 7000 av de danska judarna lyckades familjen komma undan i fiskebåtar. Beskrivningen av hur de ligger som packade sillar under presenningarna med skräck för att bli upptäckta av tyskarna, som cirkulerar i flygplan rakt ovanför, är talande och dramatiska, men ändå väljer jag att i den här krönikan uppehålla mig kring det psykologiska.

Jag har alltid fäst mig vid de rader som beskrivit känslorna och tankarna före flykten. Raderna andas chock, rädsla och övergivenhet:

De skulle gradvis internera alla danska judar. Det hade hänt, det som vi länge hade väntat på, det vi hade talat om och fruktat, men ändå inte velat tro; vi som alltd bott i Danmark och kände oss som danskar, vi var inte längre danskar, vi var judar.

Och någon dag senare:

Far kom hem efter en tur på stan. Han hade fått veta att inte mindre än 600 judar hade gripts av tyskarna på fredagsnatten, däribland  många av våra bekanta. I Söborg hade de också varit men tack vare vår nya adress hade vi undkommit dem i den här första omgången. Nu lönade det  sig inte längre att tala om det och sen avfärda det, nu visste vi att det var ett faktum.

Kanske, ja säkerligen skulle dessa tankar och rader kunnat gälla för judarna i fler länder, Tyskland inte minst. Man ville inte veta, man förmådde inte se. Men faktum var ju att Danmark i flera år fungerat som Tysklands mönsterprotektorat och de danska judarna hade invaggats i trygghet.

Årtionden senare intervjuas jag själv i ett radioprogram om min judiskhet och säger då att min mor var flykting från Danmark. Hon är vid det tillfället död sedan länge men hennes syster, min moster, ringer upp mig efter programmet och är upprörd. ”Vi var inga riktiga flyktingar, vi var ju från Danmark där vi alltid hade det så bra! ”

”Ni var visst flyktingar”, försvarar jag mig, men efter samtalet kletar sig ändå den där lite kluvna känslan fast som fanns med mig under hela uppväxten. Den gick ut på att visserligen hade mamma och hennes familj lidit men deras lidande och de danska judarnas lidande var ändå en bagatell jämfört med det STORA lidandet! Dödsmarscherna, våldet, svälten, gaskamrarna.

Vad som alltid påpekades var att i ”mönsterprotektoratet” behandlades judarna väl av tyskarna trots allt. Och i Danmark var folk inte antisemiter, tvärtom så hade de många vänner som hjälpt dom med flykten.

Men det jag alltid fäst mig vid är känslan av övergivenhet som mamma gav uttryck för i levande livet och i dagboken. Att uppleva något stort eller fansansfullt mitt i normaliteten. Som inte syns, inte får synas.

Var det därför jag alltid under hela min uppväxt var så medveten om ETT UTANFÖR? Till exempel när vi hela familjen gick finklädda till synagogan på Göteborgs huvudgata Avenyn en helt vanlig vardag, med en och annan skolkamrat som råkade passera förbi, men som för oss var den heligaste dagen på året; Jom Kippur.

Att  vilja vara som ”alla andra” är helt normalt, ja ett barns rättighet. Men kom ändå en del av sårbarheten från mammas upplevelse när hon går omkring i Köpenhamn någon dag innan flykten:

Jag vet inte vad jag hade väntat mig att se, men det gjorde mig besviken att se att allt verkade så normalt trots att hela vår tillvaro plötsligt raserats. Vi gick runt i affärerna och köpte en del nödvändiga småsaker, allt var som vanligt, det var bara det att vi inte såg en endaste jude på gatan, och när vi försökte få tag på någon hemma hos sig var ingen där. De har farit, sade vi oss, de har alla givit sig av; bara de fattiga och svaga stannar kvar.

Min mamma, ingen riktig flykting, bara från Danmark…

Marianne Goldman

Dramatiker och psykosyntesterapeut