Polen och Förintelsen: Uppgörelse och förnekelse

Publicerad i SKMA Nyhetsbrev 2013

Frågan om antisemitismen och vissa polackers inblandning i förföljelse och mord på judar under andra världskriget och Förintelsen är kontroversiell i Polen. Det visades bland annat av reaktionerna på Jan T. Gross bok Neighbors, om massakern på judar i Jedwabne, som utkom i Polen 2000. Varför väcker detta ämne så starka reaktioner och hur ser debatten ut i dag, tretton år efter Gross bok? SKMA ställde dessa frågor till Małgorzata Domagalska, docent i litteraturhistoria vid Lodz universitet och specialist på polsk antisemitism. Här är hennes svar.

Inte bara det polska samhället utan även forskare accepterade länge Raul Hilbergs uppdelning av Förintelsens aktörsgrupper i åskådare, förövare och offer. I och med publiceringen av Jan T. Gross bok Neighbors insåg stora delar av det polska samhället att saken var mer komplicerad. Det stod klart att åskådare samtidigt kunde vara mördare, och att mördare även kunde vara både offer och åskådare.

Małgorzata Domagalska

Małgorzata Domagalska

Publiceringen av Gross bok var en chock för många polacker, men reaktionerna skiljde sig åt. För många föreföll det otänkbart att vissa polacker – offer för nazismen, krigshjältar och soldater i den underjordiska motståndsrörelsen – även varit delaktiga i Förintelsen. Det var känt att det fanns antisemitism i Polen före kriget liksom att vissa polacker angav och bedrev utpressning mot judiska offer, men ytterst få föreställde sig att en del polacker deltog i mördandet.

Den intensiva debatten om Jedwabne visade hur polariserat det polska samhället var. För många forskare och för delar av allmänheten var det uppenbart att fallet Jedwabne måste undersökas i detalj och att forskningsresultaten måste accepteras. Frågan fick inte längre negligeras. Deltagarna i dessa diskussioner kom från olika delar av samhället; det var polska forskare specialiserade på Förintelsen och polsk-judiska relationer, journalister på Gazeta Wyborcza och några andra dagstidningar och tidskrifter, vissa intellektuella, men också katolska tidskrifter som Więź och Tygodnik Powszechny.

Publiceringen av Neighbors ledde även till att vissa forskare började leta efter andra liknande exempel på angrepp på judar. Under åren efter Gross bok publicerades en rad böcker – vetenskapliga undersökningar baserade på studier av dokument och arkivmaterial – av bland andra Jan Grabowski, Jacek Leociak, Michał Głowiński och Barbara Engelking.

Som ett resultat av detta har det blivit uppenbart att polacker inte kan ses som endast offer, att de även kunde vara åskådare och mördare. Men det betyder inte att denna kunskap accepterats av alla.

Det är i sammanhanget värt att påminna om att på grund av den polska historien – delningen av Polen, nationella resningar och mystifierande myter om nationen, det nationella lidandet och martyrskapet – så har bilden av polacker som oskyldiga offer en lång tradition och har tillmätts ett stort värde.

Detta är ett av skälen till varför delar av samhället har svårt att acceptera kunskap om polackers förkastliga och fientliga handlingar gentemot judar. Att vissa soldater i motståndsrörelsen Armia Krajowa, som länge setts som endast hjältar och offer, var delaktiga i sådana handlingar är för en del oacceptabelt. De vill bibehålla bilden av den polska nationen som en enhet som slogs för Polens frihet.

Även om det är svårt att ge en kortfattad förklaring till dagens situation bör påpekas att den har en rad historiska och sociologiska orsaker. Det har att göra med fortlevande antisemitiska stereotyper, med vad som hände under andra världskriget – framför allt i de östra delarna av Polen (som efter 17 september 1939 ockuperades av ryssarna) – och med den svåra situation som uppstod efter kriget när Polen, efter 20 år av självständighet, förlorade denna och blev en kommunistisk stat under sovjetiskt inflytande.

Till en början hade den nya kommunistiska regimen en relativt välvillig inställning till judar och var motståndare till antisemitism. Detta förhållande och den samtidiga förföljelsen av och rättsprocesserna mot soldater som ingått i Armia Krajowa eller andra organisationer förstärkte myten om ”zydokomuna”, ”judekommunismen”. Närvaron av några personer med judisk bakgrund i den nya regimens maktstrukturer stärkte övertygelsen bland delar av befolkningen om att Polen styrdes av judar. Även nedvärderingen av det polska martyrskapet, att minnet av Warszawaupproret och dess soldater trängdes bort men ett monument till minne av hjältarna i Warszawagettot uppfördes 1948, bidrog till en känsla av orättvisa.

Ganska snart blev det dock tydligt att minnet av Förintelsen inte överensstämde med  idén om den homogena polska nationen, som spreds av den officiella propagandan. Som påpekats av Piotr Forecki ville det kommunistiska styret förbättra relationen med folket och vinna legitimitet. Den polska nationens martyrskap, heroism och antifascism konstruerades som en bärande komponent i nationens gemensamma minne och identitet. Den officiella propagandan börjande beskriva det polska folket som krigets enda offer i Polen. Frågan om Förintelsen och de polsk-judiska relationerna försvann långsamt från den offentliga debatten. Tre miljoner av den judiska befolkningen i Polen före kriget, tre miljoner offer, raderas bort ur skolundervisningen och det kollektiva minnet. Judar fråntogs sin identitet och blev en del av det polska martyriet.

I dag, mer än tio år efter utgivningen av Neighbors, har det samhälleliga medvetandet vuxit. Det finns visserligen fortfarande ett betydande motstånd mot att acceptera obehagliga sanningar, men det viktiga är att fakta om Jedwabne och vissa polackers förföljelse av judar nu är kända. Delar av samhället försöker marginalisera denna kunskap, men den kan inte längre negligeras.

Dr. Małgorzata Domagalska är docent i litteraturhistoria vid Lodz universitet, författare till Antysemityzm dla inteligencji? [Antisemitism för intelligentian?] (2004) och har arbetat för Steven Spielbergs Survivors of the Shoah Visual History Foundation. Domagalska deltog i april 2013 på ett SKMA-seminarium i Stockholm inom ramen för EU-projektet Preserving and Presenting Holocaust Survivor Testimonies.

Intervju och översättning: Henrik Bachner