Olust

Publicerad i SKMA Nyhetsbrev juni 2013

Gästkrönika av Magnus Alkarp

Ibland är verkligheten så lik en Bröderna Marx-film att det är omöjligt att märka någon skillnad. Det stod alldeles klart för mig en dag i slutet av maj 2010. Just den dagen satt jag och blickade ut över Egeiska havet efter att ha spenderat hela morgonen åt att få fason på en essä om ett pågående forskningsprojekt. Jag läste igenom den, var som alltid missnöjd, men tryckte ändå på ”sänd”-knappen och vips (eller vips och vips förresten, bredbandet på ön fungerar bara om Stavros är på gott humör) låg blogginlägget där det skulle ligga – med bilder och allt.

Essän handlade om en av alla de där bortglömda, viktiga berättelserna som det aldrig finns utrymme för när de Stora Historieverken författas.

Den 17 februari 1840 anklagades judarna på Rhodos för att ha rövat bort och ritualmördat ett barn. Den lille pojken hade försvunnit någonstans på vägen mellan Trianda och Rhodos stad och någon påstod sig ha sett hur tre judiska män gjort honom sällskap. De anklagade torterades och det judiska kvarteret i staden, La Juderia, belägrades ända fram till augusti månads slut. Frivilliga slagskämpar (oftare katoliker än greker eller muslimer) släpptes in i kvarteren och trakasserade judarna under blodiga, nattliga razzior.

Den här tragedin, liksom flera liknande tragedier som skedde denna vår, har överskuggats av den mer omtalade Damaskusaffären, men vad som intresserade mig i fallet Rhodos var främst två avvikande detaljer: På Rhodos var det i synnerhet en person som var pådrivande i rannsakningen och som dessutom med liv och lust deltog i tortyren – den svenske vicekonsuln.

Den andra detaljen som skilde Rhodos från de andra platserna var de rhodiska judarnas mobilisering och motstånd. Inte nog med att de nattliga razziorna brukade sluta så illa för angriparna att det strax var omöjligt att finna en enda frivillig. Invånarna insåg dessutom vikten av att snabbt få ut nyheten. Inom loppet av några få dagar nådde informationen de europeiska utrikesdepartementen, de ledande brittiska, franska och tyskspråkiga tidningarna försåg läsarna med indignerade skildringar av övergreppen mot judarna. Nyheten nådde naturligtvis även Konstantinopel och en lång rad av muslimska teologer övertalade Sultanen att avvisa anklagelserna, förbjuda antisemitism och ge judarna fullt skydd inom det osmanska riket. Tack vare den snabba mobiliseringen fick händelserna på Rhodos ett förhållandevis lyckligt slut.

Att högerextremister under sedvanlig möda skriver felstavade brev där de hotar med både det ena och det andra är någonting jag räknar med. Och efter att ha lagt upp denna lilla berättelse på hemsidan fick jag snart respons från de sedvanliga, allsidiga förkunnarna om den judiska världskonspirationen – vem bryr sig? Vad som däremot fick mig att tappa hakan var den tsunami av meddelanden som alla gick ut på att jag var islamofob, sionist, israelisk agent, eller bara dum i huvudet i största allmänhet.

Det hela var obegripligt, hur kunde en 170 år gammal händelse engagera vänstern så till den milda grad? Svaret på frågan kom från en i övrigt rätt så artig kritiker som undrade hur man kunde vara så ”rasistisk” att man publicerade en sådan artikel ”just den här dagen”.

”Just den här dagen” visade sig vara samma dag som skeppen från Freedom Flotilla blev bordade av den israeliska flottan och kommentatorerna ansåg därför att det var en fruktansvärd illgärning att skriva om judar, när jag borde skriva om palestinierna.

Efter att ha varit engagerad i den här frågan i mer än trettio år har jag känt en stigande olust över vart diskussionen för ett fritt och självständigt Palestina har fört oss. Det som borde ha varit en understödjande dialog med avsikten att rädda framtiden åt miljontals palestinska och israeliska barn, har långsamt blivit en serie krigshetsande slagord utan något annat innehåll än ett innerligt judehat. I övrigt konsekventa marxister släpper plötsligt allt vad internationalism och historisk materialism heter och ägnar sig istället åt idealistisk, icke-marxistisk nationalism. I den här problematiken ser de ingen klassfråga, inga ”vänd vapnen mot de egna förtryckarna”, ingen kritik mot reaktionära religiösa ledare och deras skräckvälden. Att israelerna själva sköter den här debatten alldeles utmärkt på egen hand fragmenterar tydligen deras världsbild, därför väljer de att vända bort blicken. Att överhuvudtaget föreställa sig att förutsättningen för freden hänger på att bägge parter garanteras sin självständighet och en framtid tryggad från väpnade konflikter tycks vara omöjligt.

Den som ägnar sig åt denna retorik, axlar ett tungt, tungt ansvar. Att underblåsa konflikten riskerar att sätta hela Mellanöstern i brand. När de överlevande flyktingarna från Israel då knackar på vår dörr kan man bara hoppas att svensk invandringspolitik fortfarande är human och generös. När det gäller judar kan vi dessvärre inte vara så säkra på den saken längre.

Magnus Alkarp

Fil dr i arkeologi och historia, författare och kulturskribent. Magnus Alkarps senaste bok är ”Fyra dagar i april. Påskkravallerna i Uppsala 1943” (2013).