De dubbla bokföringarnas politik

Gästinlägg av Heléne Lööw

En bild av en samling män väcker återigen debatt. Vi har sett många av dessa bilder av personer inom politiska partier som förekommer i sammanhang tillsammans med  ökända extremister tidigare. Denna bild föreställer dock den moderate riksdagsmannen Abdirizak Waberi och den till socialdemokraternas partistyrelse nyss invalde Omar Mustafa. De förekommer tillsammans med antisemitiska konspirationsteoretiker, som även har en minst sagt problematisk syn på kvinnors rättigheter och på homosexualitet.

Hade männen på bilden haft svarta uniformer med hakkorsarmbindlar och politikerna representerat Sverigedemokraterna hade saken varit klar för länge sedan.  Ja, den hade förmodligen varit klar för såväl M- som S-politikern om så hade varit fallet. Då hade det krävts väldigt mycket för att vederbörande skulle accepteras i den politiska värmen igen och än mer för att vederbörande skulle ges några tunga politiska uppdrag. För det är den antisemitism som känns igen, det är den antisemitism som är verklig, som finns på riktigt i debatten. Det är först när hakkorsen plockas fram som den vidkänns och stundtals knappt ens då.

Nu bär inte männen svarta uniformer och inga hakkors syns i bild och då blir saken genast en annan. Gång på gång har Islamiska Förbundet, som de bägge politikerna i högsta grad är aktiva inom, bjudit in extremister som torgför urgamla antisemitiska föreställningar. Gång på gång har organisationer som Svenska kommittén mot antisemitism och Expo påtalat detta. Det som sägs av dessa talare är inga nyheter, inga överraskningar, det är sedan länge känt. Vi talar inte här heller om en subtil antisemitism, något som på något sätt skulle befinna sig i någon gråzon. Vi talar om en antisemitism så grov att  den knappast på något sätt kan missförstås, ens med bästa vilja i världen.

Vi talar heller inte om händelser som ligger långt tillbaka i tiden, senast under påsken förekom Yvonne Ridley, som arbetar som journalist på den iranska regimens antisemitiska propagandakanal Press TV, som föreläsare vid muslimska familjedagar där Islamiska Förbundet var medarrangör.

Ändå ekar en allt mer besvärande och plågsam tystnad. Först kommer inga reaktioner alls. I en diskussion med Alex Bengtsson från tidskriften Expo i TV4:s morgonprogram (11/4) hävdar Olle Burell, ombudsman för SAP i Stockholms stad –  tillsammans med de vanliga försäkringarna om att Omar självfallet omfattas av SAP:s antirasistiska värderingar – att det faktum att antisemiter gång på gång bjöds in till Islamska Förbundet för att hålla föredrag ingick i någon sorts metod som förbundet tillämpade, som i efterhand kan tyckas vara naiv.

Vad detta skulle vara för slags metod och vad syftet med denna var framgår tyvärr inte, men hade varit mycket intressant att få veta. Av vad som framgått presenterades dessa föreläsare aldrig som de antisemiter de är, några förklaring till syftet med att bjuda in dem har aldrig, såvitt jag vet, förekommit i samband med dessa föreläsningar. Så vad bestod denna metod av?

Burell framförde även i vanlig ordning de i politiska sammanhang välkända buzz-orden, att de nu skulle ”se över sina rutiner”. När SAP:s partisekreterare Carin Jämtin långt om länge kommenterar säger hon att Omar Mustafa tagit avstånd från alla former av rasism och antisemitism varför hon ”antar” att han delar partiets värderingar. Ett minst sagt lamt  och intetsägande uttalande.

Och från M  håll har tystnaden under lång tid varit kompakt kring riksdagsman Waberi. Det tas avstånd till höger och vänster, det talas om värderingar, att alla självklart inte omfattas av några former av intolerans. Men vad betyder dessa ord egentligen när landets två största partier tycks anse att det är i det närmaste oproblematiskt att två ledande företrädare ständigt tycks röra sig i dessa kretsar? Vad är dessa ord egentligen värda då. Visst, de hävdar att vare sig Mustafa eller Waberi är intoleranta eller antisemiter – de omfattas självklart av  partiernas ”värdegrunder” – men är detta verkligen sammanhang som det är önskvärt att deras företrädare ska figurera i, oavsett vad de själva kan tycka.

Kan inte låta bli att undra om SAP och M hade uppvisat  samma förståelse om de bägge politikerna hade haft för vana att bjuda in till exempel företrädare för Svenska Motståndsrörelsen och kompletterat med några internationella föredragshållare från t ex Aryan Brotherhood och KKK. Dessa propagerar samma antisemitism, men reaktionen hade sannolikt blivit en annan – för den antisemitismen känns igen. Det är samma blindhet som går igen i debatt efter debatt när antisemitismen kommer från någon eller några som för tydlighetens skull inte viftar med hakkorsfanorna, samma plågsamma oförmåga att se antisemitismens komplexitet, samma ljumma schablonmässiga ”vi tar avstånd” utan egentligt innehåll.

Heléne Lööw

Docent i historia, Uppsala universitet