Vad betyder skämten om Förintelsen?

Publicerad i SKMA Nyhetsbrev mars 2013

SKMA:s seminarium ”Att skämta om Förintelsen – legitim sorgebearbetning eller banalisering?” väckte stort intresse. Diskussionen var livlig, men frågorna fler än svaren.

Var går gränsen mellan å ena sidan legitima skämt för att bemästra fasan och sorgen över Förintelsen och nationalsocialismen, och å andra sidan en banalisering och relativisering? När är/blir skämt om Förintelsen och nationalsocialismen antisemitiska? Detta var några av de frågor som diskuterades under det välbesökta kvällsseminarium som SKMA anordnade i Stockholm den 9 januari i år.

Cordelia Hess medverkar i den aktuella antologin "Hitler für alle. Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen".

Cordelia Hess.

Många av de runt 50 deltagarna som närvarade deltog i samtalet, som leddes av historikern Cordelia Hess och idéhistorikern Stéphane Bruchfeld. Den sistnämnde är verksam vid Uppsala universitet, och Sveriges ledande expert på förnekandet av Förintelsen. Hess är verksam vid Stockholms universitet, och har bland annat bedrivit forskning om den tyska extremhögern. Det var också resultat från delar av hennes tidigare forskning som utgjorde utgångspunkten för kvällens diskussion.

”Klätterhumor”

Som Hess påpekade är det lätt att finna referenser till Förintelsen och nationalsocialismen i vår vardag. Ett exempel som diskuterades var de sportklätterklippor i Gåseborg utanför Stockholm som sedan slutet av 1980-talet haft klätterleder med namn som ”Hitler”, ”Swastika”, ”3:e riket”, ”Kristallnatten”, ”Krematorium” och ”Zyklon B”. Ett tecken på brist på respekt för offer och överlevande?

2010 uppmärksammades Gåseborg i både svenska och internationella medier. Hur ska man tolka de röster i den efterföljande debatten på svenska klätterforum på Internet som reagerade med frågor som ”vad har Förintelsen med oss att göra?” och med förvåning över att någon kunde ta illa upp. Det hela avfärdades ofta som harmlös, intern ”klätterhumor”. Förslag och uppmaningar om att ändra klätterledernas namn ledde i vissa fall till en rent antisemitisk retorik om ”judeägda medier” och en rad påståenden om att en sådan ”censur” skulle vara ”precis som i Tyskland på 30-talet”.

Hantera fasor

Skulle liknande reaktioner förekomma i exempelvis just Tyskland? Skiljer sig synen i Sverige på skämtandet om Förintelsen och nationalsocialismen från den i andra länder? I regel tas starkt avstånd från nationalsocialismen som politiskt system. Men är det vanligt i Sverige att reducera det till några få gärningsmän som representanter för Ondskan? Finns en tendens att frikoppla nationalsocialismen från Förintelsen och antisemitismen, och istället fokusera på aspekter som exempelvis har med yttrandefrihet att göra – likt ”censurmotståndarna” i ovan nämnda debatt? Vilka är, i sådana fall, förklaringarna till detta?

Cordelia Hess medverkar i den aktuella antologin "Hitler für alle. Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen".

Cordelia Hess medverkar i den aktuella antologin ”Hitler für alle. Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen”.

Bland överlevare blev humor ofta ett sätt att hantera Förintelsens fasor, både då och senare. Många komiker skämtar om Förintelsen och nationalsocialismen, inte minst judiska sådana. Redan under andra världskriget kom klassiker som Chaplins ”Diktatorn”, och efterkrigstiden är full av parodier från bland annat England och Frankrike som försöker avdemonisera och förlöjliga Hitler och ledande nazister. Är det viktigt vem som skämtar, och om vad? I sådana fall torde väl ovan nämnda exempel stå i bjärt kontrast till de Förintelseförnekare som ”i humorns namn” förlöjligar offren istället förövarna?

Som så mycket annat är skämtande om Förintelsen och nationalsocialismen kontextbundet. Vad är syftet, vilken är den tilltänkta publiken och vem har rätten att bestämma var gränsen går för vad som är acceptabelt? Har vi kanske rent av en plikt att värna vissa tabun? SKMA:s kvällsseminarium i januari bjöd på fler öppna frågor än tvärsäkra svar. Samt en livlig diskussion om vår syn på och hållning till historien.

Mathan Ravid