Judehat på krogen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2012.

Besök en vanlig krog med kippa på huvudet och reaktionerna kan komma snabbt. De judar som öppet visar sin identitet riskerar att utsättas för grova trakasserier, utan nämnvärd reaktion från omgivningen. Allt detta säger oss något om Sverige år 2012, skriver Mathan Ravid.

Först trodde jag att han skämtade. – Skrek de verkligen det?, försökte jag. De där borta, som ser ut som ett gäng vanliga Uppsalastudenter? Efter upprepade försäkringar från min vän Carl lade sig en olustig stämning över vår grupp.

Kvällen hade ju börjat så bra. Jag hade bjudit hem några vänner från judiska studentföreningen i Uppsala. På menyn stod ”Sabbatsmiddag” i goda, sekulära vänners lag. Som vanligt brydde vi oss föga om diverse matregler eller ritualer. Vi behandlade vilodagen som många svenska judar gör mest – en chans till ”fredagsmys på svenskjudiska”, om man så vill.

Till slut bestämde vi oss dock för att gå ut. De kippor som något skämtsamt hamnat på våra huvuden under kvällens gång blev spontant kvar där. Det första jag slogs av när jag för en gång skull rörde mig på offentlig plats iklädd kippa var alla viskningar i stil med ”Titta, han är jude!” som följde oss genom staden, samt inne på den krog där vi hamnade. Kanske talande för hur ovanliga och osynliga (identifierbara) judar är i den svenska vardagen. Situationen kändes rätt märklig, men inte besvärande.

Rasistiska slagord

Så kom chocken. Carl hade precis beställt första rundan och var på väg tillbaka till oss när han åkte på en verbal knock.

– Kolla! Han där är jude. Fy fan vad jag hatar judar! Sieg Heil!

Illustration: Lou-Lou Pettersson

De rasistiska slagorden kom från gänget vid bordet närmast baren, och ackompanjerades av höjda högerarmar. Efter ett tag bestämde vi oss för att gå tillbaka och konfrontera dem, varpå vi välkomnades med en ramsa om ”fascisten Ariel Sharon”. Först därefter fick judarna tillåtelse att slå sig ner vid antisemitismens smörgåsbord. Där bjöds nämligen på såväl traditionella som moderna antijudiska idéer, en rejäl dos ”antirasistisk” antisemitism, samt en god portion kollektivt skuldbeläggande.

Vi fick bland annat veta att vi minsann inte skulle tro att vi var förmer än andra, och att det ”ni utvalda” utsatte palestinierna för var förkastligt. Staten Israel var en ”nazistisk” sådan, vars politik vi som judar tydligen stödde i vårt och torrt. Vi gjorde oss därmed skyldiga till ”fascism”, fick vi veta. Just anklagelserna om judisk ”rasism”, ”fascism” och ”nazism” återkom regelbundet. Från samma personer som några minuter tidigare ogenerat brustit ut i en högljudd Hitlerhälsning.

Först efter en lång och från deras sida hätsk diskussion tycktes vi sakta övertyga dem om att vi varken hade horn i pannan eller luktade svavel, samt att deras beteende möjligtvis inte var helt ”kosher”. Nej, bara för att vi var judar var det inte nödvändigtvis så att vi hade posters på Ariel Sharon ovanför våra sängar, stöttade Israel i allt det gör eller påstås göra, eller ansåg att icke-judar är mindre värda än oss själva.

Nej, vi var helt enkelt ett gäng judar som ville ta en öl iförda kippor, utan att utsättas för glåpord och trakasserier. Dessutom, om vi så skulle önska; ett gäng judar som har rätten att uttrycka vilka åsikter vi vill om Israel utan att utsättas för antisemitism.

Ingen reagerade

Många inom minoriteter som de muslimska och romska döljer sin identitet av rädsla för kränkningar, och de med religiös tro och/eller ett utseende som ”sticker ut” är i högre grad utsatta. För den judiska minoriteten är exemplen otaliga, bland annat i Malmö där ”öppet judiska” personer som stadens rabbin regelbundet trakasserats. Nästa gång jag och mina sekulära vänner går ut kan vi vår vana trogen välja att inte sätta på oss kippa. För exempelvis rabbinen i Malmö är det inte lika enkelt.

Männen på krogen bad aldrig om ursäkt, och jag kan bara hoppas att de fick sig en tankeställare. Jag vet att jag och mina vänner fick det. De inledande kontraproduktiva skuldkänslorna kunde vi efter ett tag slå ifrån oss. I dessa situationer är det aldrig offrets fel. Framförallt chockerades vi av att en grupp judar med sin blotta närvaro kan ”provocera fram” så hatiska reaktioner. Dessutom, och kanske allra mest alarmerande; ingen av de andra gästerna reagerade med mer än en axelryckning på de grovt rasistiska tillmälen som basunerades ut över den till bristningsgränsen fulla krogen.

Man bör akta sig för att dra för stora växlar av liknande händelser. De som skulle få för sig att bete sig som våra mobbare är tack och lov få. Samtidigt går det inte komma ifrån att händelser som de vi upplevde den där fredagskvällen i oktober säger något om situationen för dem i den judiska gruppen såväl som i andra minoriteter i Sverige som år 2012 öppet vågar visa sin identitet.

Mathan Ravid

Mathan Ravid är Masterstudent i historia vid Uppsala universitet och medlem i SKMA. 

(Texten uppdaterades 14/12 kl 21.00.)