Antisemitismen i Ungern

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2012.

De antijudiska strömningarna i dagens Ungern hämtar näring ur historiska traditioner, men ska även ses i skenet av en pågående kulturkamp. Ervin Rosenberg om hur regeringen Orbán övertagit och förverkligat viktiga delar av extremhögerns program.  

Antisemitism och judehat är inte av färskt datum i Ungern. Inledningsvis vill jag formulera följande föga revolutionerande påstående: judefientligheten har sin grund i den av kyrkan predikade lära som under århundradenas lopp gjort de s k breda lagren mottagliga för judehatets argument. Från kyrkofäderna och fram till mitten av förra århundradet har kyrkan – alltsedan den romerske kejsaren Theodosius tid oskiljaktigt sammanflätad med den världsliga makten – stämplat judarna som gudsmördare, mänsklighetens fiender och Satans anhang, trängt ut dem ur samhället, gjort dem rättslösa och utlämnat dem åt godtycke och våld. Ungern kristnades på tiohundratalet och har sedan dess följt kyrkomötenas beslut.

Jag ser det som nödvändigt att inledningsvis fastslå detta, väl medveten om att vår tids antisemitism hämtar näring ur ideologier som inte sällan är fientliga till kristendomen. Den moderna tidens ”världsliga” antisemitism har tvivelsutan bidragit till judefientligheten med gåvor ur sitt rika förråd av argument (antikapitalism, rasteorier m. m.) men den har tagit över mer än vad man brukar medge från den kristna antijudaismens arsenal. Marken var sannerligen väl förberedd.

Assimilation och antisemitism

Under modern tid har judarnas behandling i Ungern följt det kända mönstret från annat håll. Framstegsvänliga och frihetligt sinnade människor har verkat för att göra judarna till likaberättigade medborgare, att emancipera dem. Dessa ansatser har alltid mötts av konsekvent och bestämt motstånd från kyrkan och andra ”traditionsbevarande” krafter.

De ungerska judarnas sätt att förhålla sig till emancipationen liknade det europeiska mönstret: beredvillighet att anpassa sig till det omgivande samhället hos vissa, beslutsamhet att hålla fast vid ortodoxin hos andra. I Ungern, som i Tyskland och Frankrike, har det förra ofta antagit spektakulära former och mått: rusning efter högre utbildning, febril aktivitet på kulturens och ekonomins alla områden, blandäktenskap, inte sällan utträde ur den judiska gemenskapen, men framför allt villkorslös lojalitet med ungrarnas nationella strävanden. Viljan att inlemmas i samhället utmärkte största delen av den ungerska judenheten.

Delar av den ungerska judenheten försvarade med vapen i hand ungrarnas sak under 1848–1849 års frihetskamp mot Habsburg, något som de ungerska judarna dyrt fick betala för efter nederlaget. Efter den tiden har ovan nämnda företeelser visat en tendens att accelerera och förstärkas. Man kan på goda grunder påstå att det är kyrkornas och adelns motstånd, men också medelklassens av ressentiment närda judefientlighet som måste lastas för assimilationens misslyckande.

Till det fogade sig den ökande folkliga antisemitismen. Den hämtade näring dels ur den kyrkliga antijudaismen, dels piskades den upp till följd av de politiska eliternas strävan att utpeka lämpliga syndabockar. Syftet med denna strävan var att avleda vreden över sådana elementära fakta som att jorden och det allra mesta av landets rikedomar ägdes av ett försvinnande fåtal, att stora befolkningsgruppers fattigdom och miljoner utblottade människors utvandring m. m. hängde samman med, ja, berodde på landets politiska och ekonomiska strukturer.

Patriotism och pogromer

De ungerska judarnas solidaritet med den stat och den nation som sent omsider ändå gett dem fulla medborgerliga rättigheter rubbades inte av anklagelsen om ritualmord i Tiszaeszlár (1882) och de upplopp och pogromer som följde på den frikännande domen. Superpatriotiska och nationalistiska stod de upp för ungerskheten, ungerska språket och kulturen, inte minst i de delar av Ungern där ungrarna redan före 1914 utgjorde en minoritet och där de av ungrarna hunsade nationaliteterna allt våldsammare krävde självstyre. (Sionismen hade mycket riktigt inga större framgångar i Ungern.)

Solidariteten med Ungerns sak var intakt under första världskriget, då de ungerska judarna kämpade tappert och självuppoffrande, hur häftigt deras antisemitiska vedersakare än försökt hävda motsatsen. Inte ens den blodiga våg av pogromer som slog ner på de ungerska judarna för deras påstått aktiva deltagande och ledande roll i 1919 års Rådsrepublik förmådde dem att svikta i sin patriotism, politiskt konservativa småborgare och bländade, som flertalet av dem var, av sin osvikliga lojalitet med Ungerns sak.

Miklós Horty och Adolf Hitler. Foto: Wikimedia Commons

Horthy (riksföreståndare fram till 15 oktober 1944) och hans regim tackade dem med numerus clausus (1920) – en begränsning av andelen judiska studenter vid universiteten – och en störtflod av lagar, som på ”raslig” grund uteslöt dem ur nationen, gjorde dem utblottade och degraderade dem till paria.

Flertalet ungerska judar förstod också, under andra världskriget, alltför sent vari det som höll på att ske skulle utmynna: frivillig och nitisk medhjälp från myndigheternas sida till det nazistiska massmordet, ett folkmord som var en obönhörlig konsekvens av ”flera generationers medvetna andliga verksamhet och samordnade indoktrinering” (Péter Nádas, ”Kertész och hans ämne”, i Imre Kertész, Det landsförvisade språket (Norstedts, 1998), s. 7). (Här kan tilläggas att Eichmann och hans numerärt obetydliga grupp i Ungern var överväldigade av den effektivitet varmed den ungerska statsapparatens män genomförde gettoiseringen och deportationen av judarna på landsbygden. Det skall också framhävas att gettoiseringen och deportationerna, som genomfördes med osedvanlig grymhet, var avslutade månader innan pilkorsarna tog herraväldet över Ungern.)

Tystnad och motvilja

De judar som kom tillbaka från koncentrations- och förintelselägren möttes av fruktan för att dessa oönskade människor skulle hämnas för sina lidanden och att de skulle kräva tillbaka sin bortrövade egendom. Men framför allt möttes de av tystnad när det gällde vad som hade hänt dem.

De stalinistiska åren (1948-1956) med ett ledargarnityr i vilket s k judar hade det avgörande inflytandet  (Rákosi och kompani kunde bara på ”raslig” grund anses vara judar) förstärkte bara antisemiternas övertygelse att det som lagts dem till last inte fick kallas antisemitism, att det inte var annat än ett ”berättigat självförsvar” mot judarnas försök att ”ta över” Ungern från de ”riktiga ungrarna”.

Allt talrikare historiska undersökningar har visat att 1956 års ärofulla revolution inte var fri från judefientliga handlingar (se Standeisky Éva, ”Antisemitismus in Ungarn zur Zeit der Revolution”, i Rüdiger Kipke (Hrsg.): Ungarn 1956. Zur Geschichte einer gescheiterten Volkserhebung. VS Verlag für Sozialwissenschaften. Wiesbaden, s. 87-110). Under den långa Kádáreran (1957-1989) gjordes allt för att sopa frågan under mattan.

Efter 1989

Efter regimskiftet (1989) dröjde det inte länge förrän antisemitismen kom upp till ytan igen. En ohöljt judefientlig politisk fraktion dök upp i MDF (partiet vid makten mellan 1990 och 1994). MDF splittrades, och de uteslutna bildade MIÉP, ett radikalt, nationalistiskt och antisemitiskt högerparti. Då ingen av regeringarna efter regimskiftet lyckades råda bot på Ungerns många samhällsproblem, eftersom de inte förmådde sanera Ungerns ekonomi, mildra effekterna av den öppna fientligheten mellan de politiska blocken eller inge regimskiftets hundratusentals förlorare hopp om en bättre framtid, har vissa ödesdigra tendenser i samhället förstärkts.

Agitationen mot syndabockarna (zigenarna och judarna) tilltog, likaså mytbildningen kring ungrarnas ärofulla historia och utpekandet av det svekfulla, gentemot Ungern fientliga och för övrigt dekadenta ”Väst”. I dag bevittnar vi å ena sidan ointresse för samhällsfrågor och passivitet hos dem som efter långvarigt utanförskap förlorat allt hopp, å andra sidan tilltagande radikalisering hos dem som är fast beslutna att utnyttja denna frustration. Dessa företeelser har blivit alldagliga komponenter i Ungerns samhällsliv.

Ungern i dag                    

Hur ligger det till med antisemitismen i Ungern i dag? Låt oss fastslå följande: om man godtog synpunkten att antisemitism är lika med att vissa människor (med statens goda minne eller rentav på dess order) står vid ett dike eller flodstrand och skjuter ihjäl judar, då finns det förstås ingen antisemitism. Staten avvisar all form av diskriminering och säger sig garantera alla sina medborgares likaberättigande; i det hänseendet finns ingen skillnad mellan dagens Ungern och EU:s övriga länder. Vid närmare påseende ter sig saken väsentligt annorlunda, ty regeringen talar med kluven tunga, eller tydligare uttryckt: den hycklar.

Viktor Orbáns regering – den har varit vid makten i två och ett halvt år – tog efter sitt makttillträde resolut itu med uppgiften att skriva om landets historia och styra i enlighet med principer som rådde före 1945; i vissa avseenden sökte man sig i själva verket ännu längre tillbaka i tiden, som i synen på kristendomens roll i statens och nationens liv, familjerätt, kvinnans ställning, äktenskap och undervisning (realiter: fostran). Där sökte man sig ännu längre tillbaka, i själva verket till tiden före Upplysningen. Landet skulle bli kristet och konservativt.

I omvärderingen av det förflutna spelar synen på de senaste hundra årens skeenden, särskilt Horthyeran och dess ideologi, en speciell roll. I denna ideologi var irredentismen – försöken att återvinna de territorier och den befolkningsdel som gick förlorade efter freden i Trianon – och antisemitismen hörnstenarna.

Rehabilitering 

Byst av József Nyirő. Foto: Gombabandi/Wikimedia Commons.

Jag skall anföra några exempel på hur dagens ”icke-antisemitiska” ungerska regering, dess stödtrupper, dess media har gått till väga.

Statssekreteraren på justitiedepartementet kritiserade den 29 mars 2011 en av yrkeshistoriker sammanställd utställning på Förintelsemuseet i Budapest. Han anförde att utställningen skapade ”onödig spänning” genom att påvisa ett orsakssammanhang mellan den militära inmarschen i ett (med Hitlers hjälp) återerövrat f d ungerskt område och judarnas deportation därifrån några år senare. Han gav i praktiken order om att utställningen skulle ändras, trots att sambandet mellan de båda händelserna står utom allt tvivel. Ledningen för museet byttes ut.

Ett annat exempel är ett numera av lag sanktionerat införlivande av några av Horthytidens entydigt antisemitiska författare i den nationella läroplanen: József Nyirő, Albert Wass, Dezső Szabó och Cecile Tormay. Och märk väl: införlivande betyder plikt att undervisa om deras verk. Nyirő, som följde med det flyende ungerska parlamentet (pilkorsarnas parlament) till Sopron, förblev regimen obrottsligt trogen till sammanbrottet. Efter flykten och ända till sin död i Madrid 1953 har han aldrig ångrat någonting (”Blodet renar Europa”, ”Leve Adolf Hitler!”). Men i sitt svarsbrev till Elie Wiesel hävdade parlamentets nuvarande talman László Kövér att Nyirő varken var fascist eller antisemit.

Kulturkamp

Under de gångna två åren har en genomtänkt kulturkamp pågått i landet. Statyer har avlägsnats, andra har rests, gator och torg har blivit av med sina tidigare namn och fått nya. Det kan inte råda minsta tvivel om att dessa förändringar är samordnade och pekar i samma riktning: judefientlighet.

Det till högerextrema Jobbik anknutna Ungerska gardet deltar vid invigningen av en staty av Miklós Horthy i Csókakő 2012. Foto: Bela Szandelszky/Scanpix

Låt mig illustrera denna pågående kulturkamp med tre namn. Hedersplatsen tillkommer förstås Riksföreståndaren Miklós Horthy, ty trots det faktum att de allierade – egendomligt nog på Stalins inrådan – lät bli att ställa honom inför rätta för krigsförbrytelser – står hans skuld i öppen dager: hans energiska antisemitism bidrog till tillkomsten av de tre judelagarna (1938-1941) vilka beredde marken för judarnas totala eliminerande från Ungern. Nu reses statyer över Horthy lite varstans i landet, gator och torg uppkallas efter honom, en välorkestrerad kampanj pågår i syfte att rentvå hans person och politiska gärning, man gör allt för att omvärdera den period av Ungerns historia då han var den okrönte ledaren för konungariket Ungern.

Greve Pál Teleki var en världsberömd geograf, medlem av Ungerns vetenskapsakademi, regeringschef två gånger (1920–1921 och 1939–1940), övertygad och militant antisemit, stolt över att vara det. Numerus clausus (1920) antogs under hans första tid som regeringschef, och han var en av de andliga fäderna till både den andra och tredje judelagen (den senare en raslag av renaste vatten). En av den nuvarande regeringens tidiga åtgärder var att resa en staty över Teleki i Budapest. Samtidigt har åtskilliga gator och torg lite varstans i landet, uppkallade efter personer (judar och icke-judar) som av olika skäl är förhatliga för den nuvarande regimen, döpts om och fått namn efter människor som regimen vördar.

En annan av den ungerska antisemitismens främsta gestalter och kultfigurer som nu får sin renässans är Ottokár Prohászka (1858-1927), katolsk biskop, medlem av överhuset, teolog och produktiv författare. Bland hans oförgätliga meriter skall nämnas hans målmedvetna kamp mot borgerlig vigsel, över huvud taget mot all modernism, mot judarna, vilka han betraktade som en svulst i mänsklighetens kropp, hans aldrig upphörande propaganda mot judiskt inflytande över ungerskt samhällsliv.

Prohászka tillhörde ledningen för Det vaknade Ungern (Ébredő Magyarok), en sammanslutning ”till den ungerska rasens försvar”, hangav organisationen sin välsignelse och ville att den skulle organisera sig som ett garde. Enligt Prohászka måste ungrarna obönhörligt vända sig mot judarna, avslöja deras sanna karaktär, göra upp med den falska tes enligt vilken judarna var en del av det ungerska samhället. På initiativ av Prohászka benämns judendomen i numerus clausus, vars främste förkämpe han var, inte ”en religion”, utan ”en etnisk minoritet”. Stiftandet av en lag om att judarna är en etnisk minoritet bröt mot ungersk rätt enligt vilken tillhörighet till en etnisk minoritet är avhängig av språket. Judarna talade ungerska. Därmed var den medborgerliga likheten inför lagen avskaffad i Ungern.

Ottokár Prohászkas skrift ”Die Judenfrage in Ungarn” (”Judefrågan i Ungern”) gavs
ut på tyska av det högerradikala Deutschvölkischen Schutz- und Trutzbund 1920.

Det var ingen tillfällighet att Prohászka skulle komma att höjas till skyarna och åberopas av pilkorsarna och andra högerextrema rörelser vilka såg en föregångare och en vägvisare i honom. Hycklande verkar nu Prohászkas judefientliga anhängare för att göra honom till en hjälte med hänvisning till hans obestridliga ”känslighet i sociala frågor”.

Dessa målmedvetna ansträngningar att rehabilitera och blåsa nytt liv i den ungerska historiens mest olycksbringande traditioner rullar på en allt mäktigare våg av judefientlighet som landets nuvarande makthavare indignerat men förgäves försöker förneka. Sanningen är dessvärre den att de utnyttjar antisemitismen i sin skoningslösa kamp för att behålla och cementera sin makt.

Lägg märke till att ovanstående text bara tar upp företeelser som direkt kan knytas till den nuvarande regeringens och dess anhängares verksamhet, den säger inte ett enda ord om den neonazistiska extremhögerns öppet antisemitiska syften och handlingar. Det är ett annat och sorgligt faktum att den aktuella ungerska regeringspolitiken, trots påståenden om motsatsen, har övertagit och förverkligat mycket av extremhögerns program och talar dess språk. (Se t. ex. ”Fighting the Devil: Viktor Orbán’s speech on St. Michael’s Day”, 30/9 2012, http://hungarianspectrum.wordpress.com.)

Ervin Rosenberg

Ervin Rosenberg föddes i en judisk familj i Ungern och kom till Sverige 1956. Han är översättare av ungersk, hebreisk, italiensk och fransk litteratur och har bl. a. översatt Imre Kertész, Péter Nádas, Amos Oz, David Grossman, Yoram Kaniuk, Alexis de Tocqueville, Norberto Bobbio, Cesare Pavese och Italo Calvino.