Ledare: Rumsrent hat?

Willy Silbersteins ledare publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2012.

Jag önskar, tro det eller ej, att jag satt här med skrivvånda. Att jag skulle sucka att det finns inget att skriva om.

Tyvärr är det inte så, tvärtom. Det finns alltför många exempel på uttalanden och händelser som visar att antisemitismen absolut inte klingar av.

Möjligen får jag en lite vriden bild. Som ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism följer jag ju de här frågorna mer än tidigare.

Men tyvärr tror jag inte att det är förklaringen till att jag ser alltfler skrämmande händelser eller hör uttalanden som jag gärna skulle vilja slippa höra.

Min känsla är att judehatet inte är i avtagande utan att läget blivit mörkare. När Forum för levande historia gjorde en mätning av attityder bland gymnasieelever för en tid sedan bekräftades den bilden. Det är ingen dramatisk ökning, men likafullt pekade mätningen på att fördomar mot judar var något mer utbredda än vad som var fallet några år tidigare.

En oroande förändring är att vi nu hör antisemitiska uttalanden från personer som åtnjuter respekt i den offentliga debatten.

Jag tror att många i Sverige har intrycket av att Johan Galtung, den norske freds- och konfliktforskaren, är en demokrat med humanistiska värderingar, oavsett om man håller med honom i alla sakfrågor.

Själv hade jag inte följt honom närmare. Men mitt intryck var ändå att han var en ganska seriös debattör.

Tyvärr hade jag fel.

När jag läste det han skrivit i den norska tidskriften Humanist (1/2012 www.humanist.no) blev jag förskräckt. Det är sällan judehatet kommer fram så tydligt.

Att en person uppmanar till läsning av judehatets bibel Sions vises protokoll, gjorde mig bekymrad. Eller när han skriver att 96 procent av världens media ägs av judar. Den uppgiften, visade det sig, kommer från nazistiska hemsidor i USA, vilket är betecknande.

Jag skrev en artikel om detta på DN:s kultursida, den återfinns också i nyhetsbrevet (se sidan 4). Tack och lov möttes jag av många positiva kommentarer. Att högerextrema grupper applåderar Galtung är inte förvånade. Men oroväckande nog vägrar även vissa andra, inte sällan i vänsterkretsar, att ta in att det Galtung påstår är ren och skär antisemitism och försvarar honom också nu.

I Grekland är utvecklingen också mycket skrämmande. Denna krönika skrivs före nyvalet, så det jag har på min näthinna är att Gyllene Gryning fick sju procent av rösterna i valet i maj. En av 14 i demokratins vagga Grekland har alltså röstat på ett parti som förnekar Förintelsen och som hyllar Adolf Hitler.

Grekland är med i EU, dess företrädare är med och formar din och min vardag. Måtte Gyllene Gryning hållas på armlängds avstånd av alla andra i det grekiska parlamentet, precis som Sverigedemokraterna tillåts ha ytterst litet inflytande på svensk politik.

En annan fråga, som fått stor uppmärksamhet i media, är en artikel i Expressen 5/5 av Niklas Orrenius om judehatet i Malmö (se sidan 8).

Där berättas hur elever bildade talkör utanför ett klassrum, en talkör som ropade ”jävla jude, jävla jude”. Adressaten var en judisk lärare.

Låt mig citera en bit ur den lysande artikeln:

”När en elev sa ”vi vill döda alla judar” släppte Sofia bomben:

– Då kan du börja med mig.

Det blev tyst i klassrummet. Var det ett lärartrick? Ett sätt att få eleverna att tänka efter?

När en elev till slut frågade ”är du jude?” hörde Sofia sin morfars röst i huvudet. Morfar hade överlevt Förintelsen och sedan förföljts på nytt i Polen. Under hela Sofias uppväxt i Malmö hade morfar och mormor inpräntat: ”Säg aldrig att du är judinna”.

– Jag hade tänkt: ”de är krigsskadade, klart att man inte behöver dölja att man är jude”. Nu förstod jag plötsligt.

Men Sofia ville vara ärlig. Ja, jag är judinna, sa hon. En elev var klentrogen: ”Men du är ju snäll!” Andra skämdes, sade förlåt: ”Vi menade inte dig”.

Två tjejer började gråta, Sofia grät också. Lektionen slutade i kramar.

Fast något var förändrat, märkte Sofia under de följande veckorna. Elever slutade komma på hennes lektioner – samma killar som uttryckt hat mot judar. Andra undvek hennes blick.

En dag stod en nioårig elev som fastfrusen utanför hennes klassrum. Det var en kille som Sofia verkligen gillade, ”en fantastisk unge” med hennes egna ord.

– Varför kommer du inte in? frågade hon.

– Jag får inte för mamma och pappa, svarade pojken.

– Varför inte?

Nioåringen skruvade på sig. Till slut svarade han.

– Du är jude.”

Är det någon som säger emot mitt påstående. Judehatet i Sverige har inte minskat, snarare tvärtom.

Willy Silberstein

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism