Israel används för att tysta debatten om antisemitism

24/4-2012 i Expressen belyste Mathan Ravid bland annat hur den tyske nobelpristagaren Günther Grass uppmärksammade dikt ”Vad som måste sägas” innehåller föreställningar rotade i den antisemitiska idétraditionen – exempelvis analogin som förvandlar den judiska staten till dagens Nazityskland. Aftonbladets okritiska försvar av Grass dikt var ett av de exempel som användes på okunskap och osäkerhet inom den svenska journalistkåren kring hur nutida antisemitism kan se ut. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Här följer Ravids ursprungliga artikel samt en längre version av hans replik som publicerades i dagens (16/5-2012) Expressen.

Mathan Ravid i Expressen 24/4-2012:

I en artikel om mordet på Folke Bernadotte i Aftonbladet (8/4) hänvisade Anders Hasselbohm med diffus retorik till sinistra ”mäktiga judiska intressen” och tillade att ”det är lika fruktansvärt att nu stänga in palestinier i Gaza, som det en gång var att stänga in judar i getton”.

Den senare bilden är central i efterkrigstida antijudiska diskurser och kopplad till en skuldproblematik.

Genom att anklaga judarna för att begå likvärdiga brott som nazisterna kan det svåra minnet av Förintelsen lättare hanteras. Den tyske historikern Wolfgang Benz har beskrivit det som antisemitism inte trots, utan på grund av, Auschwitz.

En annan text i vilken nazianalogier kan skönjas är den tyske författaren och Nobelpristagaren Günter Grass uppmärksammade dikt ”Was gesagt werden muss” (”Vad som måste sägas”), i vilken han inte längre säger sig kunna tiga om hur Israel ”äventyrar en redan bräcklig världsfred” med den rätt till nukleärt anfall (Erstschlag) mot Iran han påstår att landet hävdar. Ett anfall som skulle kunna ”utplåna” hela det iranska folket och i bästa fall förvandla ”oss överlevande” till ”fotnoter”.

Som Frankfurter Allgemeine Zeitungs ansvarige utgivare Frank Schirrmacher visat är Grass ordval knappast slumpmässiga. Han använder medvetet termen Überlebende, benämningen på de judar som överlevde Tredje Rikets förföljelser. Ännu viktigare, påpekar Schirrmacher, är att Grass anspelar ”nästan ordagrant på den ceremoni till minne av kristallnatten 9 november 2008, vid vilken Charlotte Knobloch (dåvarande ordföranden för judiska centralrådet i Tyskland) varnade för att Förintelsens offer kunde bli ‘historiens fotnoter'”.

Grass förklaring till sin tidigare tystnad blottlägger skuldproblematiken. Likt Nazitysklands judar har den förre SS-soldaten Grass blivit offer för sin ”härkomst”, som fått honom att underordna sig ”det allmänna tigandet” och förbjudit honom att kritisera Israel och dess politik. För den som bryter ledet, fortsätter Grass, är ”domen ‘antisemitism'” vanlig.

Något ”tabu” mot Israelkritik existerar inte. Den judiska staten kritiseras regelmässigt i tysk debatt, och själva idén är en konstruktion som återkommande frambesvärjs i antisemitisk argumentation med syftet att göra den ”modige” budbäraren – när denne kritiseras – till en martyr på den ”politiska korrekthetens” altare. En jämförelse kan göras med invandrarfientlig och antimuslimsk retorik, där det ständigt hävdas att eliten tabubelägger vissa obehagliga sanningar som inte får kritiseras.

Att Grass använder sig av en i dessa sammanhang känd argumentationsstrategi har påpekats av många i den tyska debatten, inklusive Klaus Hillenbrand som i vänstertidningen Die Tageszeitung betecknat hans påstående som ”falskt” och ”oärligt”. Ingen hävdar nämligen att kritik av israelisk politik har med antisemitism att göra, och skrapar man på ytan minner föreställningar i Grass text om idéer som sprids i de höger- och vänsterextrema samt islamistiska miljöer där den mottagits med jubel: den judiska staten och/eller dess politik utgör ett hot mot hela mänskligheten och ”världsfreden”; med minnet av Förintelsen som främsta judiska utpressningsvapen säkerställs att Israel undgår all kritik; alla som bryter detta ”tabu” stämplas som antisemiter.

Grass dikt är djupt problematisk, och de som okritiskt försvarar honom värnar i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar. Detta tycks inkludera oroväckande många inom den svenska mainstreamdebatten.

Bland annat försäkrade Petter Larsson i Aftonbladet (10/4) att det ”i sak” inte fanns mycket att invända mot Grass dikt – reaktionerna bevisar ju tesen om ett starkt tabu mot Israelkritik i Tyskland. Två dagar senare fick Larsson medhåll av kulturchef Åsa Linderborg som intygade att den som kritiserar Israel regelmässigt anklagas för antisemitism. I samma tidning fastslog Dror Feiler (19/4) att den ”förföljde författaren” Grass svenska kritiker hukade sig för den israeliska regeringen och ”propagerade för åsiktsförtryck”.

Artiklarna är de senaste i en lång rad exempel på hur Aftonbladet misslyckats med att hålla rågången mellan legitim kritik av staten Israel och antisemitism.

Som Jonathan Leman har hävdat (Medievärlden 13/12 2010) finns det en okunskap och osäkerhet inom den svenska journalistkåren kring vad nutida antisemitism är, som resulterar i att antijudiskt tankegods, ofta framfört genom insinuationer och kodord, kan röra sig under radarn.

Hur förklaras annars att Sveriges största tidning inom loppet av några dagar publicerat texter som använder en för högerextrem antijudisk propaganda karaktäristisk terminologi, nyttjar och försvarar för den nutida antisemitiska diskursen centrala analogier, samt framför budskapet att de som vågar kritisera Israel berövas sin yttrandefrihet?

Mathan Ravid

**********

**********

**********

Mathan Ravid svarar sina kritiker 16/5-2012 (en kortare version av texten publicerades samma dag i Expressen):

Linderborg förvränger

Reaktionerna på min artikel visar hur brist på argument kan leda till olika försök att undvika debatt. I sitt svar (Aftonbladet 25/4) skriver Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg bland mycket annat om formuleringen ”mäktiga judiska intressen” (typisk för antisemitisk propaganda) i Anders Hasselbohms artikel (Aftonbladet 8/4) om mordet på Folke Bernadotte till ”judiska intressen” bakom bildandet av staten Israel, och ändrar därmed såväl innebörd som symbolik. Därtill låtsas Linderborg – som hyllat en blogg på vilken Israels agerande regelbundet likställts med Nazitysklands – ge mig ”rätt” i något jag aldrig hävdat: att jämföra Gaza med Förintelsen ”leder ingen vart”. I min text betonas att sådana jämförelser är centrala i efterkrigstida antijudiska diskurser.

Mantrat om ”Israelvänner”

Tidens chefredaktör Daniel Suhonen agerar istället självutnämnd antisemitismexpert, uppmanar till ”väldigt saklig” debatt och hävdar därefter utan tillstymmelse till argument att mina påpekanden helt saknar grund (Expressen 27/4). I min artikel ägnar jag inte en bokstav åt att försvara eller ens diskutera Israels politik, trots detta avslutar Suhonen föga oväntat med att avfärda mig som ”Israelvän”. Termen plockas upp av Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl (Expressen 30/4). Enligt Bergdahl tillhör jag de så kallade Israelvänner som ”alltid bagatelliserat landets massförstörelsevapen”, som om min text gällde ubåtar och missiler.

Bergdahl tillhör den skara föregivna ”Palestinavänner” som återkommande bagatelliserat och ursäktat antisemitism. Exempelvis 2008, då han utmärkte sig genom att försvara den påstått ”antirasistiska” tidskriften Mana. Denna hade då stått för ett konsekvent och entusiastiskt stöd till judefientliga strömningar i Europa och Mellanöstern, spridit konspirationsteorier om ”sionister” och publicerat internationellt ökända antisemiter som Israel Shamir, vilken i Mana bland annat beskrev judar med termer som ”Shylock lånehajen” och kallade en överlevande från Förintelsen för ”betala-medan-du-gråter-holocaust-snyftaren”. Enligt Bergdahl var Mana dock ”programmatiskt antirasistisk” och tidskriftens fördomsfullhet inget annat än ”Israelkritik”.

Feilers okunskap blottläggs återigen

Pricken över i:et står Dror Feiler för när han sin vana trogen – likt Grass i dennes dikt – använder sin och andras ”härkomst” som slagträ, som om judisk identitet per automatik medför expertkunskaper om antisemitism (Expressen 9/5). Feilers okunskap blottläggs återigen när han hävdar att påpekandet att nutida antisemitism ofta förkläs som kritik mot staten Israel är att ”vulgarisera debatten”. Tvärtom torde alla i ämnet ledande forskare vara överens om följande: inte minst i västerländska demokratier som sedan Förintelsen präglats av en tabubeläggning av öppet judehat kan debatten om den judiska staten i vissa fall utgöra en kanal för spridandet av antisemitiska idéer. Detta utesluter inte det faktum att de allra flesta Israelkritiker förmår uttrycka sina synpunkter utan att ta till eller försvara fördomar och stereotyper.

Så tystas debatten

När Feiler framställer mig som ”rabiat” utövare av ”en från staten Israel utprövad täppatillmunnen-retorik” försöker även han skifta fokus. Det påstås nämligen återkommande att frågan om antisemitism används för att tysta kritik mot Israel. Som den brittiske sociologen och vänsteraktivisten David Hirsh påpekat är syftet med denna argumentation ofta det motsatta: Israel används för att tysta debatten om antisemitism. Mina kritikers poserande som offer för en ”smutskastningskampanj”, deras oförmåga/ovilja att argumentera i sak samt deras medvetna förvrängningar av innebörden av min och andras texter är talande exempel på hur de som varnar för antisemitism ofta dränks i en debatt om ”Israel”.

Mathan Ravid