Vem är turk?

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2012

Fantasier om judiska komplotter florerar i turkisk politisk debatt. De torgförs av såväl islamister som sekulära nationalister, skriver Nathan Shachar.

Vem är turk?

Svaret beror på när vi ger oss in i handlingen – och var. Om vi frågat en förnäm muslim i Istanbul, för hundrafemtio år sedan, skulle svaret ha blivit: ”En turk, det är en fattig bonde.” Han själv skulle inte definierat sig som turk. De så kallade ungturkarna, som kom till makten i det osmanska väldet för hundra år sedan, ville gjuta nytt liv i begreppet, och skapa en turkisk nation. Ungturkarna försvann ur historien, men en av dem, krigshjälten Mustafa Kemal, skapade den turkiska republiken på 1920-talet. För honom var språket inträdesbiljetten till den nya nationen.

Under sultanen hade de olika minoriteterna talat sina språk, och ingen hade tittat snett på dem för det. Men nu, under kulten av det turkiska språket, hutades greker, armenier och judar åt på gatan med parollen ”Vatandaş, türkçe konuş!” – Medborgare, tala turkiska.

Stor förvirring

Mustafa Kemal, som tog sig namnet Ataturk, satte islam på plats med en rad hårdhänta åtgärder. All religion bannlystes från det offentliga livet. Men här är det moderna Turkiets paradox: Trots all sekularisering skulle det visa sig att få turkar, inte ens de styrande, kunde betrakta icke-muslimer som turkar. Under 1930-talet förföljdes och utplundrades armenier, greker och judar med groteska skatter, som tvingade dem att sälja sina rörelser eller utvandra.

Än idag förblir en icke-muslim en främling i turkars ögon. Nyligen, då den unge popsångaren Cem Bonomo utsågs att representera Turkiet i Eurovisionsschlagertävlingen, utbröt stor förvirring när det framkom att han var jude. Bonomo fick fullt upp med att parera frågor som: – Men om ni är jude, hur kan ni då vara turk?

Frågan ställdes inte för att såra, den var ett uttryck för oförställd förvåning. Bonomo värjde sig med den äran, men saken belyser republikens paradoxala misslyckande: efter alla år av sekularisering är nationsbegreppet fortfarande insyltat med religiös identitet, så att en turkisk jude låter som en självmotsägelse.

Dönme

”Arkeologiska museet” står det över portalen till en romantisk tvåvåningsbyggnad i det gamla Thessaloniki, Greklands andra stad, som fram till i december 1912 var det osmanska väldets andra stad, Saloniki.

Inte ett ord om att huset, översållat med arabesker och med fyra utsirade tornhuvar i hörnen, egentligen är en moské, uppförd av ättlingarna till de judar som flydde Spanien 1492.

Historien om hur fromma judar i slutet av sextonhundratalet blev muslimer är fantastisk, men den skall inte berättas här. De judiska muslimernas sekt, dönme, förföljdes aldrig i det osmanska väldet. 1922, under den brutala turkisk-grekiska folkomflyttningen tvingades de i egenskap av muslimer bort från Thessaloniki, vilket räddade dem från nazisterna, som inte bekymrade sig om judars religion.

De flesta dönme flyttade till Istanbul. I den turkiska republiken for de illa. Deras egendom konfiskerades och de misstroddes – med orätt – för att praktisera judendom i hemlighet. De flesta emigrerade eller gifte sig med turkar. Den förbluffande dönme-religionen existerar inte längre.

Men den lever desto starkare i fantasin. En av de senaste årens turkiska bestsellers heter ”Tayyip och Emine – Moses barn”. Dess tes är att den islamistiske premiärministern Tayyip Erdoğan och hans hustru Emine inte är några riktiga turkar, utan dönme, som leder en komplott för att sabotera den sekulära republiken.

Ingen tordes skriva några sådana böcker om republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk, född och uppväxt i Saloniki. Oppositionen mot honom fick söka sig mer diskreta vägar. Det viskades att han var en dönme, och att hans plan var att leda de fromma turkarna i ett ateistiskt fördärv. Det är ett slitstarkt förtal som hänger med än idag.

1993, när Tansu Çiler, Turkiets första kvinnliga premiärminister, trädde till var det bara en tidsfråga innan ryktesmaskinen var igång: Den blonda damen var i själva verket en ”vit muslim”, en annan term för dönme.

Stämplas som judar

Turkiets traditionella minoriteter är borta, reducerade till spillror av åldringar. I sin minnesbok om hemstaden Istanbul minns Orhan Pamuk hur barndomens kosmopolitiska miljö efterhand slätades ut när den ena efter den andra av de icke-turkiska klasskamraterna utvandrade.

Under sin valkampanj i våras rasade Erdoğan mot Israel och mot den internationella judendomen i ordalag som är otänkbara  i Europa. Oppositionsledaren Kılıçdaroğlu, tillsammans med Reuters, The Economist och alla andra som kritiserat den hetlevrade premiärministern var en enda gemen judisk sammansvärjning.

Desto mer förvirrande är det då att se premiärministern attackerad med samma mynt. Men de flesta omstridda turkar hamnar förr eller senare på ett dramatiskt bokomslag, med ansiktet inramat av en davidsstjärna. Förr placerade bokhandlarna sådana verk i enklare boklådor ute på gatan. Nu figurerar de prominent i den internationella flygplatsens bokhandel.

Häromåret kom en tjock bok ut om hur Orhan Pamuk var jude och i händerna på dunkla makter. Jag frågade honom hur det kändes.

– Det är deprimerande. Men det är också ett tecken på att du nått fram. Först när någon stämplar dig som dönme eller jude vet du att det blivit nåt av dig.

Nathan Shachar

Nathan Shachar är Dagens Nyheters korrespondent i Jerusalem.