Varför är ledande politiker tysta?

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2012

Antisemitismen gör sig ideligen påmind i Sverige. Men alltför ofta möts den av okunskap och tystnad. Ledande politiker måste ta frågan på större allvar, skriver Willy Silberstein.

Efter andra världskriget, och med en ökad kunskap om den katastrof som drabbat Europas judar, fanns en utbredd uppfattning om att antisemitismen omöjligen skulle kunna återkomma.

Hade någon då påstått att judar i en stad i södra Sverige år 2011 skulle trakasseras bara för att de är judar hade de förmodligen inte blivit trodda. Men tyvärr är detta fakta. Hatet mot judar har inte dött. Just nu ser vi skrämmande många exempel på detta.

Tidningen Kvällsposten berättade nyligen om ”Hatets gata”. Den ligger vid synagogan i Malmö. Män, kvinnor och barn på väg till eller ifrån synagogan utsätts för glåpord, skrik, hat.

Värst drabbad är rabbinen Shneur Kesselman. För honom är hatet, glåporden och trakasserierna vardagsmat.

Judarna i Malmö har upplevt flera mörka år. Enligt polisen är antalet anmälda hatbrott mot  judar i Malmö fler i år än 2010.

Var finns Fredrik Reinfeldt?

Det finns en utbredd föreställning om att antisemitismen utgör ett marginellt problem i Sverige. Det är en både felaktig och farlig föreställning.

Det finns förvisso statsråd, som EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och integrationsminister Erik Ullenhag (FP), som understrukit problemets allvar, men vi vill höra fler engagerade röster. Var finns exempelvis statsminister Fredrik Reinfeldt (M) när judar i en svensk stad är rädda för att gå till en gudstjänst? Var är andra ledande företrädare inom olika sektorer, personer som visar vrede, avsky och svarar med åtgärder mot judehatet i Malmö?

För det är väl ingen som menar att vi bara ska vänja oss vid att judar trakasseras för att de är judar?

Samhället har misslyckats i grunden när judar i Malmö kontinuerligt trakasseras utan att större insatser sätts in.

Mytbildningar i P1

Detta är bara ett exempel på hur hat och fördomar mot judar florerar. Tyvärr finns många fler.

I Studio 1 i P1 den 9 september hävdade statsvetaren Claes G. Ryn att USA egentligen inte styrs av president Barack Obama och hans administration, utan att den faktiska makten ligger hos en ”permanent regering”, en sorts hemlig skuggregering som styr oavsett president. Denna sades ha fört Obama till makten och representerades i Vita huset av Rahm Emanuel och David Axelrod (två medarbetare till Obama med judisk bakgrund, numera avgångna), vilka antyddes tjäna ”vissa intressen i Mellanöstern”.

Trots att statsvetaren tydligt laborerade med idéer om enhetliga och särskiljande judiska intressen (i opposition till icke-judiska) som judar alltid arbetar för på grund av sin judiska anknytning, om judisk omnipotens, konspirationer och illojalitet möttes han inte av några invändningar eller kritiska frågor.

”De utvalda”

Ordföranden för Palestinagrupperna i Göteborg har tidigare bland annat utmärkt sig för förslaget att svenska högskolor bör ”överväga att stänga av israeliska judar, och kanske även de judar i andra länder som stöder Israel, från utbildningar som rör kärnteknologi.” I ett mejl förklarar han att detta skulle vara ironi, vilket är något svårbegripligt.

I tidningen Folket den 29/10 beskrev han den då nyligen genomförda utväxlingen av en israelisk soldat mot fler än tusen palestinska fångar som en avspegling av en människosyn som präglar ”de utvalda” och påstod att palestinierna nu drabbas av samma avhumaniserande politik som judar utsattes för  av Nazityskland.

Uttryck som ”de utvalda” är naturligtvis ett sätt att tala om judar som kategori utan att behöva nämna ordet judar. Och att implicera att ”utvaldhet” i en judisk kontext innebär överlägsenhet tillhör antisemitismens standardrepertoar. Detta i förening med parallellen till nazismen och dess förbrytelser mot judar borde göra det uppenbart att budskapet går långt utöver legitim kritik av den israeliska statens politik i konflikten med palestinierna. Hård kritik är en sak, kritik som anspelar på eller använder sig av antisemitiskt tankegods är en helt annan. Men tyvärr tycks den insikten saknas på en del redaktioner och hos vissa som engagerat sig för den palestinska saken.

Gratistidningen Metro publicerade nyligen en insändare där det påstods att ingen törs kritisera Israel för att ”det är de som styr hela världsekonomin”. Detta är en klassisk anspelning på att judar skulle styra, eller ha som ambition att styra världen och dess ekonomi. Metro medgav att det var fel att publicera, men agerandet visar återigen på en oroande aningslöshet.

Tystnaden oroar

Låt mig ge ytterligare ett aktuellt exempel. Nyligen spelade en ökänd antisemit på jazzfestivalen i Umeå. I programmet presenterades han som en ”framgångsrik och kontroversiell författare” (se SKMA Nyhetsbrev December 2011). Den som sprider rasistisk propaganda av vilket slag det än är är inte ”kontroversiell” utan rasist. Och den aktuelle musikern torgför ett extremt och omisskännligt  judehat.

I bästa fall var skrivningen i festivalens presentation ett misstag, men det finns anledning att tvivla. I Västerbottens-Kuriren den 15 oktober avslöjade jazzfestivalens konstnärlige ledare att man diskuterat möjligheten att också arrangera ett seminarium med den antijudiske aktivisten där syftet skulle vara ”att spegla en person som har något intressant att säga utanför sin musik”.

Situationen i Sverige idag är allvarlig. Antisemitismen är oroväckande utbredd, vilket också bekräftades i en rapport från Forum för levande historia förra året.

Det är skrämmande på flera sätt. Dels för att hatet gör att judar i exempelvis Malmö har anledning att vara oroliga för sin egen säkerhet. Men tystnaden är lika oroande. Det är av största vikt att betydligt fler bland Sveriges ledande politiker tar denna fråga på större allvar än de ser ut att göra nu.

Willy Silberstein

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism

Texten utgör en bearbetad och kortad version av en artikel som publicerades i Sydsvenskan 9/11 2011.