Linton och den ”ersatta” antisemitismen

Det finns en omfattande forskning som visar att antisemitismen under senare år blivit tydligare i flera europeiska länder och fortsatt utgör en central ideologisk beståndsdel inom betydande delar av den extrema högern. Trots detta söker vissa debattörer göra gällande att antisemitismen är överspelad, marginaliserad eller ”utbytt” mot andra fördomar. En av dem är journalisten Magnus Linton.

Påståenden om att antisemitismen skulle vara marginaliserad, passé eller ”ersatt” av islamofobi liksom att extremhögern i Europa ”bytt ut” judehatet mot andra former av hat har florerat under längre tid. Dessa generaliserande påståenden, som saknar stöd i forskningen, kan delvis förstås som en politiskt motiverad mytbildning, men den hjälps också på traven av en djupgående okunskap om hur antisemitismen, andra former av grupphat och de högerextrema strömningarna ser ut i dagens Sverige och Europa.

SKMA har tidigare publicerat artiklar som diskuterar några av de osanningar om antisemitismen som cirkulerar och som beskriver de olika högerextrema strömningar som existerar och de roller antisemitismen och islamofobin spelar i dessa.

Antisemitismens plats och funktion inom den yttersta högern i Europa har även belysts i flera aktuella undersökningar. Den österrikiske forskaren Heribert Schiedel, expert på europeisk högerextremism och verksam vid Dokumentationsarchiv des österreichischen Widerstandes (DÖW), visar i sin nya bok Extreme Rechte in Europa (Extremhögern i Europa) hur den främlingsfientliga propagandan i synnerhet i Västeuropa i allt högre utsträckning kommit att riktas mot muslimer, hur hat och förföljelse drabbar romer i flera länder, men också hur antisemitismen fortsatt utgör ett ideologiskt fundament i många extremnationalistiska rörelser och partier, framför allt men långtifrån endast i Central- och Östeuropa.

I den nya rapporten Antisemitismus in Deutschland (Antisemitism i Tyskland), sammanställd av en oberoende expertkommission på uppdrag av den tyska förbundsdagen, fastslås likaledes att judefientlighet för den samtida tyska extremhögern utgör en grundläggande ideologisk beståndsdel, något som avspeglas hos såväl NPD som bland mer renodlat nazistiska ”autonoma nationalister”. Rapporten konstaterar också att högerextremister står bakom mer än 90 procent av de anmälda antisemitiska hatbrotten i Tyskland, vilka 2010 uppgick till totalt 1 268.

I en intervju i österrikisk radio nyligen kritiserade Heribert Schiedel de förenklade bilder av europeisk extremhöger och antisemitismens plats i denna som sprids i vissa medier. Judarna, förklarade han, utgör fortsatt en central fiendebild för viktiga delar av den europeiska ultrahögern och de har i denna roll, i motsats till vad som ibland påstås, inte ”ersatts” av muslimer:

Det är helt enkelt fel och jag tror till och med att det är av polemiska eller ideologiska skäl som muslimerna – inom citationstecken – beskrivs som dagens judar. Påståendet tillför ingenting, det är innehållsligt falskt, det skapar bara rädsla och det suddar ut skillnaden mellan rasism och antisemitism. I själva verket har den antimuslimska rasismen så att säga adderats till den antisemitiska underströmmen.

Linton och antisemitismen

En ny röst i den svenska kör som söker framställa antisemitismen som överspelad och marginell i Europas högerradikala rörelser (och i Västeuropa generellt) är journalisten Magnus Linton. Han har i en rad sammanhang fört fram uppfattningen att extremhögern i Europa strävar ”bort från antisemitismen mot islamofobin”, att judar utgjorde en måltavla ”förr” men har idag bytts ut mot muslimer, romer och ”förrädare” eller ”kulturmarxister”. Linton medger existensen av antisemitism i Ungern, men tycks inte uppfatta den som central i den ungerska extremnationalismen. (Att Linton uppmärksammar att även romer förföljs är dock utmärkt. Andra förespråkare av ersättningstesen söker antyda att även antiziganismen hör det förflutna till.)

I sin bok De hatade. Om radikalhögerns måltavlor skriver Linton att ”stora delar av de västeuropeiska väljarna – 50 procent i Tyskland, 40 i Frankrike, 25 i Norge, etcetera – tycker fortfarande att det finns för många muslimer i Europa”. Däremot, meddelar han, har ”antisemitismen förlorat sin tjusning” för samma västeuropeiska opinioner. Linton har rätt när det gäller xenofoba och antimuslimska uppfattningar – dessa är oroväckande utbredda. Men påståendet om antisemitismens tillbakagång och förlust av attraktionskraft är fullständigt missvisande.

Det felaktiga i Lintons påstående demonstreras inte minst av den mångnationella attitydundersökning som forskare vid Bielefelduniversitetet genomförde häromåret, och vars fullständiga resultat publicerades 2011. Här blott några resultat från studien, som omfattade åtta EU-länder: 50 procent av portugiserna, 28 procent av fransmännen och 21 procent av italienarna anser att judar har för stort inflytande i respektive land; 52 procent av portugiserna, 49 procent av tyskarna och 40 procent av italienarna menar att judar söker dra nytta av att ha varit offer under nazismen; 49 procent av portugiserna, 41 procent av holländarna och 36 procent av britterna instämmer i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”. (I länder som Ungern och Polen är siffrorna ännu dystrare.)

Vill man lära sig något om antisemitismens utbredning i Västeuropa kan man också konsultera Pew-centrets mätningar. Enligt dessa har andelen negativt inställda till såväl judar som muslimer ökat i flera länder i Europa under senare år. Om 21 procent av spanjorerna var negativa till judar 2005, hade denna siffra ökat till 46 procent 2008. Mellan åren 2004 och 2008 ökade enligt Pew andelen antijudiskt inställda i Tyskland från 20 till 25 procent och i Frankrike från 11 till 20 procent. I inget av de europeiska länder som ingick i undersökningen uppmättes under denna tid en minskning av andelen negativa mot judar. Siffran för Tyskland stämmer ganska väl med vad som sägs i rapporten Antisemitismus in Deutschland. Utifrån resultaten av flera attitydmätningar slås där fast att cirka en femtedel av tyskarna bär på en antisemitisk inställning.

Den som är intresserad av hur det faktiskt förhåller sig kan även studera den omfattande kvalitativa forskning som pekar på att vissa typer av antisemitiska föreställningar – det gäller inte minst bilder av makt och konspirationer – blivit vanligare och mer accepterade i den bredare politiska debatten i flera västeuropeiska länder. Och ägnar man några minuter åt hatbrottsstatistik kan man bland annat få veta att antalet rapporterade hatbrott eller incidenter med antijudiska motiv ökat kraftigt i ett antal länder under 00-talet. I Frankrike var, enligt Commission nationale consultative des droits de l’homme, antalet registrerade antisemitiska incidenter under större delen av föregående årtionde fler än dem som motiverades av andra typer av grupphat.

Hur bemöts antisemitism?

När Linton i Dagens Arena fick frågan ”Vad är förklaringen till att de andra måltavlorna [för högerextremistiskt hat] har fallit bort?” svarade han ”Antisemitismen är för belastat av förintelsen och vi har lärt oss att klä av de schablonerna.” Även bortsett från utsagan om att antisemitismen ”fallit bort” – vilken den alltså inte har – är detta är ett grundlöst påstående.

Det stämmer förvisso att judefientlighet och rasism som en konsekvens av nazismens förbrytelser tabuiserades i västliga demokratier, men det innebar inte att antisemitismen (eller rasismen) försvann. Som redan påpekats framgår av en rad studier att antisemitismen inte bara fortlevt utan även blivit tydligare i vissa europeiska länder under det senaste decenniet. Tabuiseringen förefaller dessutom ha försvagats, men den har även bidragit till att antijudiska uppfattningar ofta kommer till uttryck i form av antydningar, insinuationer och kodspråk. Detta gäller i viss utsträckning och i vissa länder också en del högerradikala rörelser, även om antijudiska uppfattningar i dessa miljöer inte sällan artikuleras förhållandevis öppet.

Något stöd för påståendet att ”vi” – om Linton därmed menar europeer eller svenskar överlag – skulle ha ”lärt oss att klä av de [antisemitiska] schablonerna” finns inte. Tvärtom – vilket bl a SKMA givit åtskilliga exempel på under åren – finns på många håll uppenbara svårigheter att identifiera antisemitiska föreställningar när de reproduceras i debatten. Detta problem gör sig även gällande när judehat propageras av radikala islamister och andra politiskt extrema grupper och individer. Det finns i vissa opinioner dessutom en ideologiskt betingad ovilja att se och erkänna antisemitismen som problem, i synnerhet om den kommer till uttryck i sammanhang som rör Israel-Palestinakonflikten.

Historikerna Lars M Andersson och Mattias Tydén karaktäriserade i en artikel i DN 2006 förhållningssättet till antisemitism i svensk debatt på ett sätt som fortfarande äger giltighet:

Under diskussionen om Muhammedkarikatyrerna hävdades att om frågan gällt antisemitiska bilder så hade fördömandena varit legio. Så är det inte. En rad ”affärer” under senare decennier (Radio Islam, Jan Bergman, Lars Hillersberg) har demonstrerat att antisemitism mycket sällan utlöser offentliga protester i vårt land annat än från små, framför allt judiska, grupper och från landets fåtaliga antisemitismforskare. Där­e­­mot produceras varje gång åtskilliga ursäkter och rättfärdiganden.

Exempel från senare år som illustrerar samma problematik är bl a Ohly-Jinge-affären; debatten om tidskriften Mana; Broderskapsrörelsens (sedermera Tro och solidaritet) och ABF:s inbjudan och försvar av den ökände antisemiten Gilad Atzmon; Donald Boströms och Aftonbladets vidareförmedling av myten om att Israel fångar in och dödar unga palestinier i syfte att stjäla deras organ och utför dessa föregivna brott i maskopi med en judisk liga i USA; JK:s bedömning att extrem islamistisk propaganda som betecknar judar som ”bröder till apor och grisar” och manar till mord på judar utgör legitima ”stridsrop” i Mellanösterndebatten; det relativa ointresset för att Wikileaks anlitat två svenska antisemitiska propagandister, Israel Shamir och Johannes Wahlström, som mellanhänder; Islamiska förbundets inbjudan och försvar av ökända antisemiter. Et cetera.

Daniel Poohl, Expo: ”Förutsägbar exkludering”

Lintons selektiva och skeva bild av extremhögern kommenteras på ett intressant sätt av Expos chefredaktör Daniel Poohl i en recension av Lintons bok De hatade i Expo nr. 1, 2012 (ej på nätet). Poohl ser flera förtjänster med boken. Han välkomnar med rätta Lintons val att låta offren för extremhögerns hat och våld komma till tals. På så sätt görs intoleransens konsekvenser tydligare, skriver han. Men han vänder sig mot Lintons försök att karaktärisera hela Europa utifrån nedslag i tre länder – Norge, Holland och Ungern. Och han riktar skarp kritik mot vad han beskriver som ”den förutsägbara exkluderingen av antisemitismen”:

Lintons triangelresa säger mycket om de länder som besöks, men långt ifrån allt om vad som händer i Europa. Det offerperspektiv som tydligast lyser med sin frånvaro är judarnas. Det börjar bli en allt mer etablerad sanning att islamofobin har ersatt antisemitismen. Det är en bedräglig bild. I stora delar av östra Europa kan antisemitismen fortfarande fungera som en legitim förklaringsmodell i den politiska debatten.

Antisemitismen har inte bytts ut, den har kompletterats med islamofobin. Fiendebilden anpassas efter vad som är gångbart i respektive länder. Tyvärr får man ett annat intryck efter att ha följt med på Lintons resa genom Europa. Lintons val av länder och offer följer dessvärre ett tröttsamt mönster där vänstern, där Linton hör hemma, i större grad höjer rösten mot islamofobi medan högern protesterar mot antisemitismen.

Poohl ser en likartad ideologiskt präglad enögdhet i Lintons behandling av den högerradikala propagandan mot så kallade ”kulturmarxister”:

Det blir också tydligt i hans beskrivning av hatet mot ”kulturmarxister”. Terrordåden på Utöya utfördes av en person i krig med islam. Men offren blev de som för honom representerade dem som svikit landet, som gjort den muslimska koloniseringen möjlig. Linton ger en bra bild av hur idén om kulturmarxisternas maktövertagande fått allt större bäring. Men han missar en viktigt poäng. Hatet mot kulturmarxister är inte bara ett hat mot vänstern, det är ett hat mot alla dem som öppet tar ställning emot den högerextrema ideologin. I Sverige är en av de mest hatade ”kulturmarxisterna” Fredrik Reinfeldt.

Det är synd att Linton inte förmår diskutera extremhögern på ett sakligt sätt. Vad vi behöver är inte fler inlägg som av olika skäl blundar för eller spelar ned hatet mot judar eller muslimer eller romer eller någon annan kategori, utan analyser som sakligt och grundligt undersöker den yttersta högerns olika ansikten och belyser de olika former av grupphat som existerar parallellt och inte sällan i förening i dagens Europa.