Hatet som inte får kallas vid sitt rätta namn: Vad det innebär att vara antisemit

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev December 2011

Den amerikanske statsvetaren Walter Russell Mead om vår tids avtrubbning inför antisemitiska mytbildningar.

Vid den här tiden på året finns det anledning att minnas Mein Kampf, den nazistiska rörelsens svulstiga och oläsbara bibel som publicerades i juli 1925. Senast jag såg efter kunde man fortfarande köpa den i tidningskiosken på den internationella flygplatsen i den malaysiska huvudstaden Kuala Lumpur – där fanns den tillsammans med andra antisemitiska klassiker som Sions vises protokoll och Henry Fords samlande utgjutelser i Dearborn Independent. Jeffrey Goldberg [journalist på The Atlantic, övers. anm.] berättar för mig att han nyligen såg Hitlers ”mästerverk” på hyllan för bästsäljare i bokhandeln Borders i shoppingcentret Mall of the Emirates i Dubai.

När Hitler skrev den var det fortfarande socialt acceptabelt att vara antisemit. I vissa kretsar var det obligatoriskt. Som en konsekvens av Hitlers livsgärning är det numera lika ofashionabelt att vara antisemit som att ge sitt barn namnet Adolf.

Sanningen är att antisemitismen lever och har hälsan och är inte ens särskilt ovanlig; det är bara det att dagens antisemiter gillar att se sig själva som upplysta, moderna människor och blir stötta och upprörda om någon anklagar dem för att hysa fördomar av något slag. Många som förr i tiden skulle ha varit öppna och ärliga med sin antisemitism, försöker numera dölja sanningen även för sig själva.

Antisemitismens grundpelare
Men antisemitism inbegriper en tro på någon eller samtliga av följande idéer:

  • Judar håller ihop mer än andra folk och agerar samordnat för att befrämja en specifik judisk agenda.
  • Med nästan övermänsklig slughet utnyttjar judarna sina enorma rikedomar för att stödja den judiska agendan.
  • Judar kan, som religiös och nationell minoritet, inte blomstra utan att angripa sina värdländers traditionella värderingar. I varje land försöker judar försvaga den nationella kulturen, religionen, värderingarna och sammanhållningen.
  • Judar är inte en nationell grupp eller ett folk i samma mening som andra är det; de har inte samma rätt som andra folk att etablera en nationalstat.
  • När det kommer till judiska intressen är upplevelsen av en öppen debatt i vårt samhälle såväl som i många andra en noggrant konstruerad illusion. I verkligheten samarbetar judar för att förhindra en öppen debatt i frågor som är viktiga för dem, och de som motsätter sig den judiska agendan blir marginaliserade i den offentliga debatten.

Dessa idéer representerar antisemitismens fem grundpelare; man behöver inte tro på alla – vilken som helst av dem duger. Antisemiten är inte nödvändigtvis nazist. Han är antisemit. Det gör honom inte till nazist; Hitler fogade till antisemitismen en sjätte grundpelare som sade att det enda sättet att framgångsrikt motsätta sig den judiska agendan var att döda alla judar.

Myter ifrågasätts inte
Sedan Hitlers död har världen förringat antisemitismen. Att ge näring till uråldriga fantasier om hemliga judiska sammansvärjningar som kontrollerar medierna och förvandlar politiker till marionettdockor, och att göra politiska bedömningar på grundval av dessa fantasier, uppfattas inte som antisemitiskt.

Att tro att judar kontrollerar den offentliga debatten och medierna och får de icke-judiska massorna att böja sig för deras sinistra agenda är kärnan i den klassiska antisemitismen. I vissa länder är dessa uppfattningar så vanliga att de inte längre ses som en aggressiv och smittsam mental sjukdom. Dessa idéer har blivit så vitt accepterade att de sällan ifrågasätts och undersöks. När denna situation uppstår blir hela samhället förgiftat och förljuget.

På årsdagen av utgivningen av Mein Kampf borde välvilliga människor överallt påminna sig om behovet att bekämpa en av de mest elakartade fördomstyperna världen någonsin upplevt. Fördomar känns aldrig vid sig själva: antisemiter tror uppriktigt att deras vanföreställningar om judar är enkla, självklara sanningar. Det är de inte; alla fem föreställningarna är bevisligen falska.

I Nazityskland fängslades eller till och med dödades människor för att de sökte bekämpa antisemitismen. I Amerika kan vi fritt bekämpa den, men många av oss föredrar att ignorera detta hat som inte får kallas vid sitt rätta namn.

Antisemitismen är verklig, mordisk och i hög grad närvarande i dag. Säg sanningen, för då skäms djävulen. Att kämpa mot antisemitismen är, oavsett din religion, dina politiska åsikter och dina uppfattningar om israelisk politik, en del i att vara en anständig människa.

Vi måste alla göra vad vi kan för att hålla kvar detta smutsiga hat i den skammens håla där det hör hemma.

Walter Russell Mead
Walter Russell Mead är James Clarke Chace Professor of Foreign Affairs and the Humanities vid Bard College, New York, USA och Editor-at-Large på The American Interest. Mellan 1997 och 2010 var han Senoir Fellow for U.S Foreign Policy vid Council on Foreign Relations.

Texten publicerades ursprungligen på Via Meadia, The American Interest 20/7 2011. SKMA tackar Walter Russell Mead för tillåtelsens att översätta och publicera artikeln. Översättning: Henrik Bachner och Ann Wikström.