Mediemakt viktigt inslag i antijudiskt tänkande

Texten publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev mars 2011.

På grund av den roll medier spelar i antijudiskt tänkande är det särskilt viktigt att man inom journalistkåren har kunskaper om antisemitismens särskilda uttryckssätt. Lär känna de antijudiska kodorden.

Av Jonathan Leman

Alla gruppfördomar är lika allvarliga och lika viktiga att motarbeta. Mycket är likt oavsett vilken grupp det är som pekas ut – stereotypiseringen och det kollektiva skuldbeläggandet finns alltid där. Men det finns också skillnader i uttryckssätt. Antisemitismen skiljer sig genom de fantasier om judars makt och manipulationer som utgör själva kärnan. Judar anklagas för att dominera, och enligt en föregivet judisk agenda styra eller manipulera världspolitiken, finansvärlden och inte minst medierna. Det är inget nytt. Konspirationsteorier och myter om judars makt och manipulationer fick en stor spridning under början av 1900-talet och utgjorde en betydande del av den nazityska propagandan.

De flesta känner igen förnekanden av Förintelsen och reagerar mot konspirationsteorier om judar när nazister står som avsändare. Men när samma eller likartade idéer dyker upp i andra sammanhang och dessutom uttrycks som insinuationer och med kodord har det visat sig vara svårare.

Ett exempel på det är när Irans president Mahmoud Ahmadinejad, sin vana trogen, målade upp en klassisk judisk världskonspiration i sitt tal till FN:s generalförsamling i september 2009. ”Det är oacceptabelt att en liten minoritet ska dominera politiken, ekonomin och kulturen i stora delar av världen genom komplexa nätverk och etablera en ny form av slaveri”. Eftersom Ahmadinejad som vanligt använde ordet ”sionist” i sitt tal istället för jude kunde citatet ovan på många håll (se t ex DN 24/9 2009 ”Irans ledare fördömde Israel”) beskrivas som ett ”angrepp på Israel”. Det kan kontrasteras mot kanadensiska Globe and Mail (29/9 2009) som helt riktigt betecknade samma formulering som ”ett angrepp på judar världen över”.

Ett annat exempel är poeten och debattören Mohamed Omar som idag är känd som antisemit (se även Mathan Ravids artikel i detta Nyhetsbrev). Han har etablerat sig som ett nav i ett nätverk av nazister, radikalislamister och andra antisemitiska konspirationsteoretiker som förnekar Förintelsen och ställer judarna i centrum för alla världens problem. Men det började inte med så grov propaganda, utan med att Omar i Fib-Kulturfront tecknade en bild av svenskt offentligt samtal som styrt av ”Israels advokater”. På Expressens kultursida (9/1 2009) utvecklade han sina idéer men använde denna gång termen ”sionisterna”. De ligger bakom ”propaganda mot islam” och deras intressen dominerar ”tidningsskribenter, tyckare och bloggare.”.

Vissa lockades av Mohamed Omars idéer samtidigt som få reagerade mot hans antisemitiskt färgade kodspråk. Den kraftfulla reaktionen kom först efter flera månader när Omar öppet etablerat en kontakt med profiler inom vit makt-miljön och ifrågasatt Förintelsen.

Man kan skönja ett liknande mönster i reaktionerna på Johannes Wahlströms artikel ”Israels regim styr svenska medier” i Ordfront (12/2005). Wahlström
presenterade en konspirationsteori om hur svenska medier styrdes av Israels
regering via sinistra ”lobbygrupper”, om hur denna sammansvärjning dolde sanningar för det svenska folket. Ordfronts redaktör fick till slut be om ursäkt för publiceringen men inte på grund av artikelns tes utan på grund av att flera intervjuade journalister hävdade att Wahlström fejkat deras citat. I november i år dök samma Wahlström upp som Aftonbladets kulturredaktions Bonniergranskare.

Nu är Wahlström också aktuell som den person i Sverige som har kontroll över Wikileaks material. Expressen Kultur (10/12) avslöjade att en av världens ledande antisemiter, Israel Shamir (pseudonym för Adam Ermash, tidigare Jöran Jermas), har motsvarande roll i Ryssland. Shamir beskriver judar som ”virus i mänsklig form” och hävdar att ”det är varje muslims och kristens plikt att förneka Förintelsen”. Johannes Wahlström har publicerat artiklar hos Israel Shamir och beskrivs på dennes sajt som en ”framstående medarbetare”. Wahlström har också tagit Shamir i försvar. I studentkårtidningen Gaudeamus (10/2002) beskrev han Shamir som en kritiker av Israel. I Studio ett (14/12 2010) lät han meddela: ”Min pappa [Israel Shamir] är väl det som jag skulle säga är den judiska motsvarigheten
till Salman Rushdie”.

Donald Boströms famösa artikel ”Våra söner plundras på sina organ” publicerades i Aftonbladet Kultur (17/8 2009). Den byggde på grundlösa anklagelser – framförda som insinuationer – att staten Israel systematiskt stulit organ från dödade palestinier samt att palestinier fångats in och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Enligt Boström var även rabbiner i USA delaktiga i den föregivna brottsligheten. Trots att kritiken mot artikeln var omfattande och kom från många olika håll beskrevs kritikerna av Boström som en ”förtalsarmé” orkestrerad av Israel. Detta trots att i princip samtliga som kritiserade Aftonbladets grumliga publicering även (med rätta) kraftfullt markerade mot israeliska UD:s brösttoner. Bland dem som fördömt publiceringen fanns dessutom många som ofta riktar stark kritik mot israelisk politik.

Allra tydligast blev Donald Boströms konspiratoriska världsbild när hans artikel skulle diskuteras i tv-programmet Gomorron Sverige (8/9 2009). Publicistklubbens tidigare ordförande Stig Fredriksson kritiserade artikelns allvarliga journalistiska brister.

Programledaren: ”Hur har du funderat på att du skulle kunna hantera källor och material på ett annat sätt för Stig är inte ensam om den här kritiken?”
Boström: ”Nej inte i Sverige och det är också intressant. Det här är stormens öga så klart så här satsar den israeliska motmaskinen sin huvudkraft.”

Boström påstår alltså att den kritik Fredriksson representerar är en produkt av en israelisk manipulation av den svenska debatten. Alltså, journalister (även de som riktat mot Israels agerande) är på något sätt köpta och regisserade av Israel om de är kritiska till Boströms artikel. Påståendet mötte ingen kritisk motfråga.

Dessa exempel (och många andra som det inte finns plats för här) lär oss något. Det finns en okunskap och en osäkerhet kring vad antisemitism är som gör att antijudiskt tankegods, framförda genom insinuationer och kodord, kan röra sig under radarn. Problemet är på intet sätt nytt. Stieg Larsson kommenterade det tänkvärt i Expo 2004:

”[S]å fort ämnet antisemitism diskuteras är det nödvändigt med en överkurs i form av exempel och belägg. Ofta tycks debattören hamna i en situation där det ställs närmast absurda krav på tydlighet, långt bortom vad som är nödvändigt och normalt i flertalet andra ämnen. Så länge kritik av antisemitismen begränsar sig till avfärdandet av propaganda från öppet nazistiska grupper är det ingen som protesterar men då granskningen även omfattar en konstnär som Lars Hillersberg eller rubriker i helt vanliga demokratiska dagstidningar så blir upprördheten stor och kritikern avfärdad som överkänslig. Av denna problematik kan slutsatsen dras att det är förkastligt då en nazist gör svepande påståenden om att judar är ett ondsint folk, men att det ska betraktas som ’legitim politisk kritik’ då samma påstående framförs av en vänsteraktivist eller på en kvällstidiningsledarsida.”

Inte minst på grund av den roll medier spelar i antijudiskt tänkande är det viktigt att man inom journalistkåren har kunskaper om antisemitismens särskilda uttryckssätt. Det är viktigt både för att kunna ställa de relevanta kritiska frågorna och för att slå vakt om förtroendet för journalistiken när den påstås styras av konspirativ verksamhet.

Jonathan Leman
Expo-medarbetare och medlem i Svenska kommittén mot antisemitism.
Texten publicerades i en kortare version på medievärlden.se 13/12 2010.