Antisemiter och islamofober – hatspridare med gemensamma drag

Mellan antisemitism och andra fördomar finns tydliga skillnader, men också viktiga likheter. Wolfgang Benz, professor i historia och chef för Centrum för antisemitismforskning vid Technische Universität i Berlin, menar att det finns strukturella likheter mellan vissa former av antisemitism och samtida antimuslimska strömningar. Hans artikel har dock stött på starkt motstånd i Tyskland. Publicisten Henryk Broder och historikern Julius Schoeps är några av dem som reagerat mot den. Man har menat att Benz på ett oansvarigt sätt satt likhetstecken mellan de två företeelserna, och därmed förringat antisemitismen och dess konsekvenser. Han har också anklagats för okunnighet om judefientlighetens historia. Vi menar att artikeln kan utgöra ett viktigt bidrag till diskussionen om olika former av rasism och dagens fiendebilder.

I arabvärlden existerar fiendebilden ”väst”. Den motsvaras i väst av fiendebilden ”islam” som sprids av populistiska kretsar. Dessa båda fiendebilder är uppbyggda efter samma principer.

Fiendebilder närs av en utbredd längtan efter ett enkelt sätt att förstå världen. Något som åstadkoms genom att man ställer upp en rigorös skiljelinje mellan det Goda (som alltid är förknippat med det egna) och det Onda (vilket förkroppsligas av de främmande), samt genom den utgränsning och skuldbeläggning som följer därav. Fiendebilder som målar upp en sådan värld mildrar politiska och sociala frustrationer samtidigt som de stärker självkänslan.

Fiendebilder uppstår ur hysteri. De skapar och använder sig av förvrängda uppfattningar om andra. Om vi definierar hysteri som en vanligt förekommande störning i sättet att förhålla sig till omvärlden, vilken yttrar sig i förminskad perceptionsförmåga, emotionell ostadighet, teatrala gester och en egocentrisk hållning, då ter sig fobier mot andra kulturer eller mot olika typer av minoriteter som en försvarsmekanism.

Fokus på det negativa

De främsta beståndsdelarna av en fiendebild är generaliseringar samt ett exklusivt fokus på negativa inslag i faktiska eller förmenta förhållanden. Rykten, omedvetna föreställningar, hörsägen, litterära och på annat sätt traderade stereotyper blir till ”fakta” – vilka alltså bara består av föreställningar.

Ett klassiskt exempel erbjuder konstruktionen av den mest spridda texten inom den antijudiska traditionen: ”Sions vises protokoll”. Denna antisemitiska pamflett uppstod i slutet av artonhundratalet i avsikt att visa på en världsvid judisk sammansvärjning. Trots att ”protokollen” visat sig vara ett falsarium ner till minsta detalj har de tjänat sitt syfte och varit till nytta för såväl det ryska tsardömet som den nationalsocialistiska regimen. Idag sprids de inom den muslimska världen och fungerar som ett vapen i kampen mot Israel. Miljoner av människor tror på den bild som protokollen målar upp – bilden av juden som världens ondska förkroppsligad.

Men den som med all rätta är indignerad över antisemitismens inskränkthet måste också se kritiskt på den fiendebild som finns av islam (och som ibland går hand i hand med en aggressiv, hycklande filosemitism). Det gäller för vetenskapen att här paradigmatiskt använda sig av de landvinningar som gjorts i analysen av antisemitiska tankestrukturer.

Det finns historiska paralleller till den ibland subtila, ibland grova nedsvärtning av gruppen muslimer som åstadkoms av så kallade ”islamkritiker”. Idag förbinds islam tankemässigt med terror och extremism på ett sätt som skapar diskriminering och klistrar en fiendebild på samtliga inom den muslimska religionen och kulturen.

Hets och förtal

Skulle man reducera katolska kyrkans historia till att bara handla om det lidande som förorsakats genom medeltidens korståg, inkvisitionen och häxprocesserna (eller idag bara definiera katolicismen utifrån präster som förgriper sig på minderåriga) skulle anklagelser om smutskastning komma som ett brev på posten. Generaliseringar utifrån beklagansvärda negativa drag utgör hets i diskriminerande syfte. Men för att sprida bilden av islam som en farlig företeelse använder sig ”islamkritiker” av just denna metod – och de applåderas allt livligare för detta.

Den välrenommerade tyske historikern och publicisten Heinrich von Treitschke (1834-1896) led av skräck för att Tyskland skulle översvämmas av främmande element (Überfremdungsangst) och såg landet som såväl omringat av fiender som hotat i sitt inre av den judiska minoriteten och dess ovilja att assimilera sig. Genom sin auktoritet och vältalighet förlänade han antisemitismen trovärdighet och gav den draghjälp. 1879 utlöste han den debatt som kommit att bli känd som ”Berliner Antisemitimusstreit”, den berlinska antisemitismstriden. ”Ur den outsinliga polska vaggan”, menade den lärde, trängde sig ”en skara strävsamma, byxförsäljande ynglingar” in, och deras efterkommande skulle en dag komma att ”behärska den tyska börsen och tidningsväsendet”.

Parallellen är för tydlig för att missas när nu den muslimska kvinnans fruktbarhet frambesvärjs som ett taktiskt vapen i den förmodade kampen för ”Europas islamisering”. Treitschkes angrepp på den tyska judenheten markerade slutet på det mödosamt uppbyggda liberala konsensus som rått angående integrationsfrågan. Antisemitismstriden i Berlin var framför allt en debatt om identitet, om vad det, i efterdyningen av den judiska emancipationen, skulle innebära att vara tysk respektive att vara tysk jude.

Intolerans som självklarhet

Idag pågår ånyo en sådan debatt. Men den handlar inte längre om judisk emancipation utan om muslimsk integration. Barrikader reses och positioner försvaras med påtagligt raseri. Tonen i debatten förskräcker, som när förvägrandet av tolerans gentemot den muslimska minoriteten framställs som något självklart.

På internetfora i vilka fientlighet gentemot islam uttrycks på ett särskilt skamlöst sätt kommenterades nyligen mordet på den egyptiska kvinnan i en domstol i Dresden. Kommentarerna var hållna i munter ton. En kommentator skrev att mordet visserligen måste fördömas, men att det ”nu finns en islamsk födslomaskin mindre”.

En annan menade att det i Koranen uppmanas till ”mord på människor som inte tror eller har en annan tro, särskilt på judar och kristna, i över 60 suror”. Denna övertygelse lär han trots påpekanden om vad som faktiskt står i Koranen hålla fast vid lika energiskt som antisemiten håller fast vid sin tro på det skrämmande innehållet i Talmud, på judiska ritualmord och andra vanföreställningar. En tredje kommentator vet med besked att muslimer energiskt arbetar mot ett bestämt mål: ”Förintandet av Tyskland genom invandring och islamisering”.

Krigsförklaring mot demokratin

Diskussioner om huvudduken och minareterna – symboler för en kultur som dömts ut och brännmärkts som farlig – förs i dessa tydliga tongångar inom den deloffentlighet som internet utgör. Men fiendediskursen är sedan länge mer omfattande än så. Under appellerande till den sunda folkviljan och majoritetens rättsuppfattning sätts likhetstecken mellan tyska medborgare med muslimsk tro och fanatiska terrorister.

Den symboliska diskursen om minareterna utgör i själva verket en kampanj mot människor som diskrimineras i egenskap av deras tillhörighet till en viss grupp – den utgör en krigsförklaring mot tolerans och demokrati.

Wolfgang Benz

Artikeln ursprungligen publicerad i Süddeutsche Zeitung 4/1 2010. SKMA tackar professor Benz för tillåtelsen att översätta och återpublicera texten.

Översättning: Charlotte Wiberg

(Texten är också publicerad i SKMAs senaste nyhetsbrev)