En anka flyger

Gästinlägg av Anna Veeder

Efter att ha tillbringat halva eftermiddagen med att läsa kulturartiklar, lyssna på Åsa Linderborg i P1 och höra Donald Boström kommentera den bandupptagning med doktor Hiss som sändes i israelisk TV i december så undrar jag om vi verkligen delar samma modersmål och grundläggande förståelse av det svenska språket. Har alla som kritiserat artikeln verkligen så katastrofalt missförstått Donald Boströms påstått välvilliga intentioner att ”få svar på vad som hänt de här pojkarna?”

”Det blev en väldigt stor kampanj som har hållit på hela hösten mot den här artikeln att palestinska familjerna som får hem sina söner med hopsjunkna magar och uppsprättade och ihopsydda – de har inte rätt att ställa frågan vad som har hänt därför att det finns en medeltida myt om att judar bakar bröd på sina fienders blod”, förklarar Åsa Linderborg i P1:s ”Medierna” den 2 januari. (…) ”Det har varit en kampanj i månader om att ingenting i den här artikeln är sant, det är bara fantasifoster, det är bara påhitt alltihop. Ingenting stämmer. Det bara suggereras fram en massa myter. (…) Och nu här i slutet på året har det ju då kommit fram att … I Israel har det avslöjats att palestinier faktiskt har blivit plundrade på sina organ olagligt precis som Donald Boström skriver under 90-talet och den här perioden han skildrar så att i sak så har ju Donald Boström fått rätt på varenda punkt faktiskt.”

Samtidigt beskriver hon artikelns koppling till New Jersey-nätverket som ”olycklig”: ”Den tar jag som redaktör på mig ansvaret för. Donald har ju försökt i många år att uppmärksamma världen på vad som hänt de här palestinska pojkarna som… något har hänt med deras kroppar helt enkelt och ingen har brytt sig och då fanns det plötsligt en möjlighet med anledning av den här stora organskandalen som var i USA och eftersom jag har känt till det här fallet sen långt långt tidigare var det så självklart att det här inte hörde ihop med New Jersey men jag borde ha förstått att det inte var lika självklart för Aftonbladets läsare av den här artikeln så det ansvaret är faktiskt mitt.”

Kritiken mot Boströms artikel, både i Sverige och Israel, handlade inte om att palestinska familjer inte har rätt att ställa frågor om vad som hänt deras dödade söner på grund av medeltida myter om judar. Kritiken riktades främst mot Boströms suggestivt formulerade  men faktamässigt helt ounderbyggda insinuationer om att israeliska soldater avsiktligt skulle fångat in unga palestinska män som ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”, att dessa stulna organ eventuellt sålts på den illegala organmarknaden genom  New Jersey-nätverket i USA där en jude vid namn Levy Izhak Rosenbaum arresterats och erkänt att han köpt njurar av fattiga israeler, och att Boström ansåg misstankarna så allvarliga att det vore ”dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet”. Detta är inte en fråga utan ett påstående. Bildsekvensen som illustrerar artikeln belyser också denna händelseföljd: palestinier kastar sten, återvänder döda och uppsprättade, och Levy Izhak Rosenbaum arresteras. Om det redan vid artikelns publicering var självklart för Åsa Linderborg att det inte rimligtvis kunde ha funnits någon koppling mellan palestinier som dödats under den första intifadan 1992 och det nätverk som uppdagades i New Jersey 2009, varför skrev hon i sitt försvar för Boströms artikeln den 21 augusti ”Våga granska Israel” om ”den aktuella korruptionshärvan i New Jersey, där ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”, utan ett ord av avståndstagande?
”Hon är mycket mer tydlig med vad hon faktiskt tror än vad Boström är”, skriver bloggaren Stefan Olsson. ”Hon säger rätt och slätt att det sitter ett gäng judar på varsin sida av Atlanten och handlar med organ från mördade palestinier. Saken är dock den att det inte alls finns ett tjugotal organhandlande rabbiner i New Jersey. Enligt New York Times var det en person som greps för illegal organhandel i New Jersey-skandalen, och han var inte rabbin, även om han var jude. Det greps visserligen rabbiner vid det tillslag som gjordes men inte tjugo som Linderborg tror, utan fem, varav ingen varit inblandad i organhandel. Det är just i de uppblåsta siffrorna och misstanken om att alla judar i alla länder samarbetar med varandra som jag menar att det antisemitiska ligger. Det har förekommit organstölder i Israel, där även israeler varit offer. Men i Aftonbladets version blir det fråga om organskörd hos mördade palestinier. Det finns judar i New Jersey som begått brottsliga handlingar, varav en är organhandel. Men i Aftonbladets version blir det ett tjugotal rabbiner involverade i ett israeliskt-judiskt-amerikanskt maffianätverk.”
När Donald Boström besökte mediakonferensen i Dimona i Israel i början av november så berättade han för Gideon Levy i en intervju i Haaretz att han är ledsen att det har sagts så många lögner om honom. ”De säger att jag har skrivit att soldaterna jagade ungdomar för att ta deras organ”, citeras Boström i Haaretz. ”Det är uppenbart att detta är en lögn. Inte ens palestinierna gör något sådant påstående.”

Ingen uttalad anklagelse svart på vitt kanske. Men en lögn? ”Men starka misstankar finns också hos palestinier att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”, skrev Boström i sin artikel. ”En mycket allvarlig misstanke som har tillräckligt många frågetecken för att ICJ, International Court of Justice, absolut borde inleda en undersökning om huruvida det handlar om israeliska krigsförbrytelser.” Detta är inte heller någon fråga utan ett påstående. Varför staplade Boström de här två meningarna på varandra om han ansåg att misstankarna var en uppenbar lögn?

Den massiva kritiken mot artikeln verkar dock inte ha gjort något större intryck varken på Donald Boström eller Åsa Linderborg: enligt dem handlar det nämligen bara om propaganda orkestrerad från Israel, den som påstås bulldozra sig fram genom svenska media så snart någon säger något elakt om Israel. Redan i ett program i Godmorgon Sverige i september avfärdade Boström kritik mot artikelns journalistiska brister som ett uttryck för den ”israeliska motmaskinen”.  När den israeliske journalisten Yair Lapid intervjuade Boström i Dimona i november kritiserade Lapid Boströms usla journalistik och sade att ”till och med svenska tidningar säger att det här är dålig journalism, en dålig story. Jag har läst allt.” ”Det beror på missförstånd och den propagandamaskin som satte igång några dagar efter att artikeln publicerats…” hävdade Boström. ”Den israeliska propagandamaskinen? Jag önskar att vi hade en,” svarade Lapid med ett ironiskt leende.

Oavsett om kritiken handlat om artikelns rent journalistiska brister, om pressetik eller om antisemitism, så anser Boström att det är den israeliska ”propagandamaskinen” som varit framme. Åsa Linderborg är inne på samma linje. I en kulturkrönika i december skriver hon att även om hon tar på sig ansvaret för några av artikelns ”defekter”, som till exempel kopplingen till New Jersey-nätverket, så är denna hennes självkritik fåfäng: ”ockupationsmaktens medlöpare skulle ändå ljugit ihop och tjatat in sin tolkning”.  Enligt Boström och Linderborg kan kritiken mot artikeln per definition inte vara saklig, välgrundad och acceptabel, eftersom dess enda syfte är att försvara ockupationsmakten Israel. En något märklig uppfattning med tanke på att många av dem som kritiserat artikeln uttryckt skarp kritik både gentemot den israeliska regeringens krav och utrikesminister Liebermans agerande i frågan, och gentemot den israeliska ockupationen. Föreställningen om att svenska media så till den milda grad skulle lyda den israeliska statens minsta vink ter sig mot denna bakgrund märklig, för att inte säga mer än lätt konspiratorisk.

Intressant nog så har inte bara artikelns kritiker utan också många av dess anhängare dragit slutsatsen att Boström visst påstår – förlåt, insinuerar – att  israeliska soldater avsiktligt dödat palestinier i syfte att sälja deras organ på den internationella illegala organmarknaden. Enligt bloggen Mena al-Aman, som drivs av journalister i Mellanöstern och Nordafrika, startade algeriska parlamentariker och journalister i mitten av september en underskriftskampanj till stöd för ”den svenske journalisten Donald Boström som skrev en artikel där han anklagade den israeliska  militären för att stjäla mänskliga organ från palestinska män efter att ha dödat dem”. Algeriets nationella journalistförbund gav även Boström ett pris för artikeln, som Boström tog emot. Aljazeera och Irans Press-TV rapporterade i september om ett “nytt judiskt organstöldsgäng” som påstås kidnappa barn i Algeriet och föra dem över gränsen till Marocko för att skörda deras njurar, som sedan sålts till den ”israeliska rabbinen Levi Rosenbaum” från New Jersey-nätverket och nämnde i sammanhanget ”en rapport som publicerades i den svenska tidningen Aftonbladet, som anklagade israeliska soldater för att ha kidnappat palestinier på den ockuperade Västbanken och Gazaremsan för deras organ och indikerade en möjlig länk mellan den israeliska militären och den mänskliga organmaffian som upptäckts i USA.”

Boströms stjärnstatus i arabiska och iranska media beror alltså inte på att han ”ställt frågan om vad som hänt de här pojkarna”, utan snarare på att den ”makabra verksamhet” som Boström suggererade fram i artikeln överensstämmer väldigt väl med gängse föreställningar om Israel och judar i stora delar av Mellanöstern. I en ledare i Expressen den 23 oktober med rubriken ”Bränsle på elden” skriver Aron Lund om förannonseringen till ett program med Boström i Aljazeera: ”Programmet gästas av den svenske journalisten Donald Boström”, dundrade speakerrösten, ”för att med dokument och detaljer avslöja hans berättelse om israelernas brott, dödandet av palestinier, stölden av deras organ och handeln med deras kroppsdelar via internationella gäng med medverkan av rabbiner.” Att Boström sedan inte bekräftar de uppgifter som programledaren lägger fram verkar inte ha någon större genomslagskraft.

Som Aron Lund så riktigt påpekar är det inte Boströms fel att Aljazeeras researchavdelning är beredda att tro på alla möjliga historier om organstölder som florerar på nätet, och Boström kan inte heller hindra folk från att feltolka honom. ”Men han kan försöka”, skriver Lund. ”Det är trots allt hans text som nu används för att suggerera fram judiska organplundringshärvor från ena änden av arabvärlden till den andra.” Och inte bara i arabvärlden: i början av december anklagade en ukrainsk filosofiprofessor Israel för att ha kidnappat runt 25 000 barn från Ukraina och fört dem till Israel, där de använts som ”reservdelar” i medicinska center. Är detta enligt Åsa Linderborg eventuellt också en ”stor öppen fråga” som bör lyftas fram på kultursidorna?

Så till det som verkligen skett. Den 18 december 2009 visade israeliska kanal 2 en bandupptagning som gjorts av en amerikansk antropolog från Berkley år 2000 inom ramen för hennes forskningsprojekt, där den israeliske rättspatologen doktor Yehuda Hiss uttryckligen medger att hud, hornhinnor, hjärtklaffar och bendelar tagits från dödade människor på 90-talet – israeler, palestinier och gästarbetare. Hiss berättar öppet, detaljerat och nästan med en viss stolthet att plastikkirurger varje vecka anlände till det rättsmedicinska institutet i Abu Kabir för att ta ett tunt skikt hud från den dödes rygg. Huden skickades till brännskadeenheten på Hadassah-sjukhuset. På bandupptagningen medger Hiss inte att detta var olagligt, utan hävdar att ”reglerna var otydliga” och att ”detta skedde på ett informellt sätt”. Om doktor Hiss har israeliska media skrivit spaltkilometer sedan i slutet av 90-talet, han har varit föremål för en omfattande statlig utredning och åtalats. Ändå nämndes han inte ens vid namn i Donald Boströms artikel. Det nya i bandupptagningen är att doktor Hiss öppet medger att vävnaderna tagits från de dödade utan familjernas medgivanden, något han tidigare förnekat.

Det råder inga tvivel om att det är omoraliskt, oetiskt, hänsynslöst, brutalt och förmodligen också olagligt att ta vävnader från dödade människor för att använda dem för medicinsk forskning eller för transplantation på levande människor som skadats på ett eller annat sätt – definitivt om de dödade har dödats i strid under pågående ockupation, oavsett omständigheterna. Men det bandade vittnesmålet med doktor Hiss bekräftar fortfarande inte att israeliska soldater avsiktligt skulle ha dödat Bilal Ghanan eller någon annan palestinier i syfte att sälja deras njurar eller andra organ på den internationella illegala organmarknaden. Abu Kabir-institutet är inget militärsjukhus, som Åsa Linderborg påstår i en av sina kulturkrönikor, utan ett rättsmedicinskt institut. Dit förs döda, inte levande människor från vilka det skulle vara möjligt att transplantera njurar och andra inre organ. Det finns inga belägg för att doktor Hiss skulle ha profiterat på att sälja de vävnader och organ som han tagit från de obducerade, eller att han skulle ha någon form av kontakt med personer från New Jersey-nätverket. Verksamheten riktade inte in sig specifikt på palestinier utan drabbade alla som anlände till Abu Kabir, utan någon etnisk diskriminering. Den israeliske armétalesmannen bekräftade att de procedurer som Hiss beskriver på bandupptagningen förekommit men att de upphört för mer än tio år sedan. Är det då rimligt att hävda att Donald Boström verkligen ”fått rätt på varenda punkt faktiskt”?

Donald Boström tar gärna på sig äran för att de nya uppgifterna kommit fram. I en kommentar till Nyheter 24 säger han att ”nu har de värsta farhågorna besannats och man måste gå till botten med det här”, medan Åsa Linderborg tar tillfället i akt att hävda att Boströms artikel ”stärkt svensk kulturjournalistik” och att ”söndagens avslöjanden är bara början”. Möjligen talar Boström sanning, och hans ”värsta farhågor” var verkligen att dödade palestinier plundrats på hud, hornhinnor, hjärtklaffar och bendelar, utan att israeliska soldater dödat dem avsiktligt och utan att deras njurar sålts med vinst genom någon rabbin i New Jersey. Mitt problem med Boströms artikel är i så fall varför han inte skrev just detta – Hiss-affären var som sagt både välkänd och väldokumenterad och Boström kunde utan problem fått tag på material – utan istället helt medvetet utnyttjade existerande föreställningar om globala judiska nätverk och den israeliska militärens blodtörst för att få uppmärksamhet för sin story. Att artikeln publicerades i en svensk tidning ger den en trovärdighet som liknande konspiratoriska idéer oftast saknar – med resultatet att antisemiter i Sverige och över hela världen hyllar Boströms artikel.

/Anna Veeder 2010-01-12

Anna Veeder är frilansskribent, aktiv i den israeliska fredsrörelsen och bloggar på annaveeder.wordpress.com.