SKMA är en religiöst och politiskt obunden organisation
som förebygger och motverkar antisemitism och rasism

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

Vad är antisemitism?

Frågor och svar om antisemitism

Vad är antisemitism?

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Varför kallas företeelsen antisemitism?

I Tyskland framträdde på 1870-talet politiska agitatorer och organisationer som angrep judarna med politiska, nationalistiska och rasistiska argument. Dessa betecknade sin hållning som antisemitism. Syftet med detta var att markera distans till den äldre kristna judefientligheten och samtidigt klä det moderna, sekulära judehatet i en neutral och vetenskapligt klingande terminologi.

Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper (semitiska språk) och rasliga och etniska klassificeringar. Den dåtida rasforskningen hade utifrån språkvetenskapens klassificeringar lanserat idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått biologiskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt nedbrytande verksamhet och konspiratoriska planer på herravälde över den föregivna ”ariska rasen”.

Ordet antisemitism vann snabbt acceptans i breda kretsar, även bland dem som motsatte sig den antijudiska propagandan. Det används fortfarande i dag, både inom forskning och i dagligt tal, som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder ordet antisemitism är det dock viktigt att vara medveten om att det är missledande: antisemitism är en nonsensterm i den meningen att det inte finns och aldrig har funnits någon ”semitism” i förhållande till vilken man kan vara ”anti”. Antisemitism betyder och har alltid endast betytt fördomar och fientlighet mot judar. Det har inte och har aldrig haft med fientlighet mot individer och grupper som talar semitiska språk att göra. Således är det även fullt möjligt för individer som talar semitiska språk att hysa antisemitiska uppfattningar.

Hur kan antisemitismen förklaras?

Antisemitism är en mångfasetterad företeelse vars rötter och orsaker är komplexa. Det finns ingen enskild orsak som kan förklara dess existens, fortlevnad och uttryck genom historien. Yttringar under skilda tidsperioder och på olika platser har delvis olika orsaker. Men det finns också mycket som förenar olika historiska uttryck för judefientlighet. Detta gäller framför allt de stereotyper och beskyllningar som riktats mot judar.

Den förmodligen viktigaste orsaken till antisemitismens framväxt, långvarighet och djupa rötter i europeisk kultur är den judefientliga tanketradition som utvecklades inom kristendomen. Från att ursprungligen ha utgjort en inomjudisk religiös riktning etablerade sig kristendomen som en separat religion vilken konkurrerade med judendomen. Ur detta spänningsförhållande föddes en antijudisk teologi och förkunnelse som med Europas kristnande fick långtgående konsekvenser för den judiska minoriteten.

Det faktum att judendomen fortsatte att existera parallellt med kristendomen och att judar överlag inte erkände Jesus som Messias gav upphov till förbittring inom den kristna kyrkan. Enligt den kristna läran skulle judendomen ha upphört att existera i och med Kristus. Kyrkan menade sig ha ersatt judendomen och påstod sig representera det ”nya Israel”. För att undergräva judendomens legitimitet föddes redan under de första århundradena efter Kristus en antijudisk teologi framför allt baserad på beskyllningen att judarna hade korsfäst Jesus. Judar utpekades som Kristus- eller Gudsmördare.

En diskriminerande lagstiftning infördes som under stora delar av europeisk medeltid begränsade judars religiösa och ekonomiska rättigheter. Under högmedeltiden uppfördes getton och judar tvingades bära speciella kännetecken eller kläder som skulle avskilja dem från kristna. Inskränkningar av judars näringsverksamhet till områden såsom penningutlåning bidrog till att animositeten även kom att bäras upp av ekonomiska och sociala motiv. Med tiden fick judefientligheten även en folklig karaktär och nya anklagelser och myter utvecklades. Judar utmålades som Djävulens redskap, de påstods begå ritualmord på kristna barn och beskylldes för att förgifta brunnar och på så sätt orsaka pesten. Utvecklingen ledde till att judar allt mer kom att uppfattas som farliga, ondskefulla och väsensfrämmande – och därigenom som allt mindre mänskliga.

Modern antisemitism
Med upplysningen förbättrades på många håll situationen för judiska minoriteter i Europa, men viktiga delar av den kristna, medeltida antijudiska tankevärlden levde vidare. Fientligheten mot judarna gavs nu även ett världsligt rättfärdigande och nya fördomar och beskyllningar fogades till de äldre föreställningarna. Den moderna antisemitismen som med varierande styrka och förtecken framträdde i Väst- och Centraleuropa mot slutet av 1800-talet – delvis som en reaktion mot judarnas emancipation (politiska likaberättigande) – angrep judarna framför allt utifrån politiska, ekonomiska, sociala, nationalistiska och så småningom rasistiska motiv. Många av de stereotyper som användes hade dock övertagits från den kristna medeltiden. Vidare hade århundraden av demonisering och förfrämligande av judar hos många skapat en negativ känslomässig inställning till de judiska minoriteterna.

Den moderna antisemitismen göddes i början av 1900-talet också av politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar. Industrialiseringens genomgripande omvandling av samhällsförhållanden, militant nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, ekonomisk depression, massarbetslöshet, svaga demokratier och andra faktorer skapade en grogrund för politisk extremism och exploatering av antijudiska stämningar och konspirationsteorier.

Nazismen införlivade både medeltida och moderna antijudiska föreställningar men omvandlade och radikaliserade dessa till en mordisk, rasistisk ideologi. Nazitysklands folkmord på Europas judar under andra världskriget kan inte förklaras endast med hänvisning till antisemitismen, men judehat utgör den viktigaste orsaken till denna förbrytelse.

Efter 1945
Förintelsen framkallade i många länder ett kraftigt avståndstagande från antisemitism. Efter 1945 har öppen judefientlighet i demokratiska stater inte längre varit rumsren. Mycket pekar också på att utbredningen av fördomar mot judar minskade under decennierna efter kriget. Detta innebar dock inte att den antijudiska tanketraditionen upplöstes. På grund av dess långvariga och djupa avtryck i europeisk kultur och historia har fördomar och mytbildningar fortlevt.

En öppen och ideologiskt förankrad judefientlighet förekom även efter 1945 i nazistiska och högerradikala grupper. I Sovjetunionen och flera kommunistiska stater i Östeuropa bedrevs under efterkrigstiden också politiska kampanjer med tydligt antijudiska inslag.

Efter 2000
Med tiden försvagades det tabu som omgärdade antisemitismen och stereotyper och fientlighet gjorde återigen avtryck i den bredare politiska kulturen i väst. Denna utveckling tog sin början i slutet av 1960-talet. Dock har den blivit tydligare och mer dramatisk i början av 2000-talet. Den grundläggande förutsättningen för denna återkomst är kvarlevande tankemönster, men antisemitismen har även i vår tid givits näring av historiska och politiska omständigheter och händelser.

En bidragande faktor är Förintelsens konsekvenser. Folkmordet på Europas judar har skapat en för många svårhanterlig skuldproblematik som i sin tur fött en förnyad aggressivitet mot judar. Denna tar sig bland annat uttryck i bagatellisering av folkmordet och i försök att utmåla judar eller israeler som nazister skyldiga till brott av samma slag som Förintelsen. Även det fortgående stora intresset för Förintelsen utlöser i vissa opinioner irritation och aktiverar i en del fall antisemitiska föreställningar om makt och konspirationer.

En annan faktor som stimulerar eller används för exploatera fördomar mot judar är konflikterna i Mellanöstern. Detta gäller framför allt den israelisk-palestinska konflikten men under senare år även kriget i Irak och den globala terrorismen. Kritik mot Israels politik eller USA:s agerande i Mellanöstern är av självklara skäl inte antisemitism. Men konflikterna i Mellanöstern utlöser i vissa fall reaktioner och tolkningar som bottnar i eller färgas av fördomar mot judar.

Under senare decennier har en förstärkt antisemitism även kunnat noteras i arabiska och muslimska länder. Denna strömning har många orsaker. Även om judar under medeltiden mötte betydligt större tolerans i den muslimska världen jämfört med det kristna Europa, förekom i den muslimska världen också förakt och diskriminering gentemot judar. Under slutet av 1800-talet introducerades europeisk antisemitism av framför allt kristna församlingar i Mellanöstern. Efter första världskriget och i och med ökningen av judisk invandring till Palestina fick vid sidan av motstånd mot det sionistiska projektet (strävan efter att bilda en judisk stat) även politisk antisemitism större spridning. Också den europeiska kolonialismen, arabnationalismens framväxt och Nazitysklands propaganda gentemot arabvärlden bidrog till denna utveckling, men tendensen stärktes framför allt efter Israels bildande 1948. Den därefter fortgående israelisk-palestinska konflikten har givit näring till antisemitism och exploateras för att sprida hat och fördomar mot judar. Den legitimitet och utbredning som antisemitismen fått i arabiska och vissa andra muslimska stater bör förstås mot bakgrund av bristen på demokrati och yttrandefrihet och närvaron av auktoritära eller totalitära regimer i denna del av världen.

Med den politiska islamismens framväxt har judefientligheten i den arabiska och muslimska världen givits en allt mer religiös färgning. I radikal islamistisk ideologi och propaganda utgör antisemitism ett centralt inslag. Även vissa muslimska grupper i Europa och andra delar av världen påverkas av denna utveckling. Mottagligenheten för antisemitism och andra former av politisk och religiös extremism torde dock i detta fall även hänga samman med ett socialt, politiskt och ekonomiskt utanförskap.

Judehat utgör ett centralt inslag i många samtida högerextrema och ultranationalistiska rörelser och partier Sverige och Europa. Inom den nazistiska så kallade vit makt-rörelsen utgör antisemitismen fortfarande kärnan i ideologi och propaganda. Det finns också en rad högerextrema och extremnationalistiska partier för vilka fientlighet mot invandrare och i synnerhet mot muslimer (islamofobi) står i centrum. Det finns således två huvudfåror inom den samtida europeiska extremhögern; för den ena är islamofobin central, för den andra antisemitismen.

Som attityder och föreställningar förekommer antisemitism i olika politiska politiska opinioner. 2011 publicerade forskare vid universitetet i Bielefeld i Tyskland en undersökning av gruppfördomar i åtta EU-stater (Intolerance, Prejudice and Discrimination, Friedrich Ebert Stiftung 2011). Enligt resultaten var, bland de länder som ingick i studien, antisemitiska uppfattningar mest utbredda i Ungern, Polen och Portugal. Lägre nivåer uppmättes i länder som Holland och Storbritannien. Uppfattningen att fientlighet mot judar var begripligt mot bakgrund av Israels politik var förhållandevis utbredd i flertalet av de länder som ingick i undersökningen.

 

Vilka är de viktigaste antisemitiska stereotyperna och myterna?

Den antijudiska tanketraditionen innehåller ett stort antal föreställningar, myter och anklagelser. Dessa har i många fall förändrats över tid, givits nya rättfärdiganden och anpassats till nya omständigheter. Vissa bilder och beskyllningar har dock förblivit sig anmärkningsvärt lika genom historien. Några av de viktigaste och fortfarande förekommande antisemitiska motiven är följande:

Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord. Denna beskyllning utvecklades i den tidiga kristendomen och har varit central i kristen antisemitism fram till modern tid. Enligt en länge dominerande teologi gjordes alla judar i alla tider kollektivt skyldiga till Jesu korsfästelse. Denna tanke har spelat en viktig roll för förföljelsen och diskrimineringen av judar i Europa.

Judendomen som kristendomens motsats (så kallad antitetisk teologi).I kristen teologi finns en tradition av att ställa judendomen i motsatsställning till kristendomen; kristendomen beskrivs i sådana sammanhang till exempel som andlig, kärleksfull och förlåtande medan judendomen framställs som materialistisk, lagisk och oförsonlig.

Hämndlystnad. Föreställningen om judendomen eller judarna som präglade av hämndlystnad har sina rötter i den teologiska tradition som framställt judendomen som kristendomens motsats. Denna bild förekommer dock sedan länge även frikopplad från ett specifikt religiöst sammanhang. Exempel på detta är när Israels politik beskrivs som ett uttryck för ”gammaltestamentlig hämndlystnad” eller ”öga för öga, tand för tand-mentalitet”.

Ritualmord. Denna legend uppstod i Europa under 1100-talet men har levt kvar in i modern tid. Myten bygger på påståendet att judar i samband med firandet av den judiska påsken skulle kidnappa och döda kristna barn och använda deras blod i bakandet av det osyrade brödet. Anklagelser om judiska ritualmord, dock med vissa andra förtecken, förekommer i dag framför allt i den arabiska och islamiska världen.

Brunnsförgiftning och spridandet av pesten. Den pestepidemi som utbröt under 1300-talet dödade cirka en tredjedel av Europas befolkning. Sjukdomens orsaker var okända. Vissa anklagade judarna och påstod att dessa skulle ha förgiftat brunnarna. Anklagelserna ledde till massakrer på tusentals judar. I vår tid förekommer i vissa fall påståenden av liknande slag i antisemitisk propaganda i Mellanöstern.

Penningdyrkan, girighet och utsugning. Bilden av judar som besatta av pengar, som snåla eller som utsugare kan spåras tillbaka till senmedeltiden. Som ett resultat av att judar förbjöds arbeta inom en rad vanliga yrken, men tilläts och uppmuntrades av kyrkan eller lokala makthavare att sysselsätta sig med handel, penningutlåning och skatteindrivning, så förstärktes stereotyper som sammankopplade judar med pengar, girighet och ocker. Även kristna var verksamma inom dessa områden, men drabbades inte av samma fientliga fördomar. De ekonomiska stereotyperna – föreställningar om judarna som snåla, ohederliga, rika etcetera – tillhör de mest seglivade i den antisemitiska idétraditionen.

Makt. Föreställningar om en oerhörd och ofta farlig judisk makt har varit och är central i antisemitiskt tänkande. Bilden har rötter i europeisk högmedeltid. Den kom att förstärkas under 1800-talet, efter att emancipationen i vissa länder rivit ned hindren för judars deltagande i samhällslivet. Vissa judars ekonomiska och sociala avancemang uppfattades av vissa opinioner, påverkade av existerande negativa och förfrämligande stereotyper, som ett hot mot rådande maktförhållanden och privilegier. I antisemitisk propaganda förvandlades enskilda framgångsrika eller inflytelserika judar till representanter för ett hotfullt och mäktigt judiskt kollektiv – ett bild som ofta tecknades i konspirativa termer.

Fantasier om judisk allmakt spelade en viktig roll i nazitysk propaganda. De tyska judarna – av nazisterna definierade som ”rasfrämmande” icke-tyskar – påstods ”behärska” politik, ekonomi, kultur och medier i Tyskland. Judar runt om i världen – av nazisterna betecknade som ”den internationella judendomen” – sades ”kontrollera” världsekonomin och ”styra” samtliga stormakter.

Även i dag utgör föreställningar om judisk makt och inflytande en kärnidé i antisemitisk propaganda och tankevärld. De kan bland annat avläsas i antydningar eller påståenden om ”judarnas makt över medierna” eller i vissa tolkningar av amerikansk utrikespolitik där denna antyds eller påstås ”kontrolleras” av judar eller en föregivet allsmäktig ”judisk lobby”. Denna typ av bilder vilar även på stereotypa bilder av judar som ett homogent kollektiv vilket agerar utifrån föregivet ”judiska” intressen liksom på historiskt rotade fördomar om judar som främmande, nationellt opålitliga, förrädiska och manipulativa.

Sammansvärjningar och den judiska världskonspirationen. Föreställningar om judiska sammansvärjningar hänger tätt samman med myten om den judiska makten. De uppstod först på medeltiden, framför allt som fantasier om en judisk sammansvärjning i syfte att förslava eller förinta alla kristna. Senare återkom liknande legender i vilka judar tillsammans med frimurare påstods konspirera mot kristenheten.

Under andra hälften av 1800-talet utvecklades nya versioner; högerradikala, nationalistiska och rasistiska författare i Frankrike, Tyskland och andra länder publicerade en rad böcker som varnade för en judisk konspiration mot den kristna världen, mot enskilda nationer eller mot den föregivna ”ariska rasen”. Ingen skrift kom dock att bli så inflytelserik som Sions vises protokoll, en förfalskning framställd av den ryska hemliga polisen och först publicerad 1903. Boken, som utger sig för att vara ett protokoll fört vid ett hemligt möte med judiska ledare (”sions vise”), beskriver en judisk världskonspiration med syftet att underminera den kristna civilisationen och upprätta ett judiskt världsherravälde.

Att Sions vises protokoll var ett falsarium avslöjades tidigt, bland annat av den brittiska tidningen The Times 1921, men skriften kom att få en enorm spridning, framför allt efter första världskriget. Texten översattes till en rad olika språk, däribland svenska, och spelade en central roll i den nazityska antisemitismen. Sions vises protokoll har efter andra världskriget fortsatt att spridas i massupplagor, i synnerhet i arabvärlden.

Rasistiska stereotyper. Under inflytande av rasbiologin kom även antisemitismen att under slutet av 1800- och början av 1900-talet att biologiseras. De negativa egenskaper som påstods karaktärisera judar gavs även ett biologiskt rättfärdigande, de sades vara rotade i den föregivna judiska ”rasen”. Judar framställdes inte bara som bärare av en främmande och farlig mentalitet utan också som kroppsligt annorlunda: det yttre sades avspegla det inre. I antisemitisk propaganda avbildades judar på ett sätt som skulle framhäva deras påstådda särart, underlägsenhet och farlighet. Kroknäsa, feta läppar, kloliknande händer, plattfötter etcetera blev återkommande attribut i antijudiska karikatyrer. Rasistiska stereotyper av detta slag spelade en viktig roll för konstruktionen av nationella identiteter i Europa: genom att framställa judar (eller andra kategorier) på detta sätt drogs gränsen till det som sades utgöra ”tysk”, ”fransk” eller ”svensk” nationell identitet.

Den rasistiskt präglade antisemitismen, vilken spelade en viktig roll i nazistisk ideologi, byggde på uppfattningen att judars föregivet negativa egenskaper var biologiskt förankrade, opåverkbara och eviga. Om judar tidigare i viss utsträckning kunnat undkomma förföljelse genom konvertering till kristendomen innebar biologiseringen av judehatet att denna flyktväg helt stängdes.

Var går gränsen mellan antisemitism och kritik av Israels politik?

Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande. Detta är också något som kontinuerligt sker. Samtidigt kan konstateras att antisemitism i dag ofta kommer till uttryck i sammanhang som rör Israel och Mellanösternkonflikten. Detta förhållande, som belysts i en rad svenska och internationella studier, innebär på intet sätt att debatten om Israel på ett generellt plan skulle färgas eller motiveras av fördomar.

Gränsen mellan kritik och fördomar överskrids när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rasistiska framställningar av judar.

Antijudiska attityder spelar emellertid också roll för vissa andra förhållningssätt till Israel och reaktioner på dess politik. Ett sådant inflytande kan spåras i en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk och som kräver staten Israels upphävande eller utplåning. En påverkan av antisemitiska tankemönster av både religiös och sekulär art kan även avläsas i synsätt som framställer Israel som huvudorsak till flertalet samtida världsproblem och konflikter.

Även användandet av dubbla måttstockar i kritiken mot Israel, det vill säga när Israel kritiseras hårdare eller på andra betingelser än andra stater eller parter inblandade i konflikter, kan i vissa fall motiveras av fördomar och fientlighet mot judar.

Slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik.