Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2012
En ny rapport visar att antisemitismen är djupt förankrad i det tyska samhället. Den är central i högerextrema och islamistiska grupper, men oroväckande utbredd även i bredare opinioner.
Antisemitiska attityder förekommer i ”betydande omfattning” i det tyska majoritetssamhället. Uppfattningarna grundas på ”vitt spridda fördomar och djupt rotade klichéer respektive elementär okunskap om judar och judendom”. Det skriver författarna till den uppmärksammade rapporten ”Antisemitism i Tyskland” som presenterades för förbundsdagen i januari i år.
Rapporten har sammanställts av en oberoende expertkommission, tillsatt av förbundsdagen 2008, under ledning av historikerna Peter Longerich och Juliane Wetzel. Syftet har varit att utifrån befintlig forskning beskriva den samtida antisemitismen i Tyskland, belysa det preventiva arbete som görs och föreslå åtgärder för att förbättra arbetet mot judefientlighet.
Författarna presenterar en bekymmersam bild, men pekar också på kunskapsluckor. Utifrån resultaten från en rad attitydundersökningar dras slutsatsen att runt 20 procent av den tyska befolkningen bär på antijudiska attityder. Bland dessa återfinns traditionella uppfattningar som att judar har för stort inflytande eller att judehatet är självförvållat. Men där finns också efterkrigstida konstruktioner som att judar exploaterar Förintelsen för egna syften liksom antisemitiska former av ”Israelkritik”.
”Jude” skymford på skolor
Den försvagning av antisemitismen som kunde observeras mellan 1950- och 1970-talet, delvis som ett resultat av att den äldre generation som präglats av nazismen gradvis lämnade scenen, har sedan 1980-talet ersatts av en fluktuerande utveckling. Enligt rapporten sammanhänger vågrörelserna inte sällan med uppgörelser med nazismen liksom med skeenden i Mellanöstern.
Om det bland invånarna i de östra delstaterna (forna DDR) på 1990-talet fanns en jämförelsevis lägre andel antijudiskt inställda, har andelen i dag klättrat upp till samma nivå som i övriga Tyskland. Vid en jämförelse med andra europeiska länder befinner sig Tyskland, när det gäller utbredning av antisemitiska attityder, någonstans i mitten. Nivåerna är högre än i länder som Holland och Storbritannien, men klart lägre än i länder som Ungern, Polen och Portugal.
Vad gäller omfattning och konsekvenser av vardagliga uttryck för antisemitism är kunskapen osäkrare, fastslår författarna. Flera rapporter pekar dock på att smädelser och exkludering av judar inte är ovanligt. Antisemitiska uppfattningar florerar på mängder av bloggar och andra Internetforum och ”jude” har blivit ett icke ovanligt skymford på skolgårdar.
I samband med fotbollsmatcher i lägre serier skanderas återkommande antijudiska slagord. En av klubbarna som regelmässigt drabbas är Tennis Borussia Berlin, som hade många judiska spelare och supportrar på 1930-talet. Vid en match 2009, till exempel, skanderade delar av motståndarlagets supportrar ”Alla judar är svin”.
Extremhögern och islamister
Rapporten diskuterar också politisk extremism och drar slutsatsen att högerradikala grupper – alltifrån NPD till renodlat nazistiska ”autonoma nationalister” – fortsatt utgör den viktigaste politiska bäraren av antisemitism i Tyskland. I dessa miljöer utgör judehat en grundläggande ideologisk beståndsdel. Propagandan sammanbinds med hat även mot andra grupper liksom med angreppspunkter som ”globalisering”, ”invandring”, ”Israelkritik” och ”historiebearbetning”. Vissa grupper ger uttryck för ett öppet och direkt judehat, medan andra, i syfte att kringgå lagstiftningen och appellera till bredare opinioner, förmedlar antisemitiska budskap via antydningar och kodspråk.
Högerextremister står också bakom mer än 90 procent av alla anmälda antisemitiska hatbrott. 2010 registrerades totalt 1268 hatbrott med antijudiska motiv, en nedgång från 1809 år 2009.
Även i islamistiska grupper är antisemitismen ideologiskt förankrad. Traditionella antijudiska motiv förenas med propaganda som förnekar av Förintelsen. Ett centralt tema i agitationen är Israels utplånande. Rapporten understryker den iranska regimens betydelse för spridandet av dessa budskap, men pekar även på den roll som spelas av bland annat vissa turkiska medier och organisationer.
Strategi saknas
Enligt kommissionen är det oklart i vilken utsträckning denna propaganda påverkar tyskar med bakgrund i Turkiet eller andra delar av Mellanöstern. Mer forskning på detta område efterlyses. Samtidigt kritiseras vissa medier och pedagogiska projekt för att alltför ensidigt fokusera på antisemitism i grupper med muslimsk eller invandrarbakgrund: perspektivet stigmatiserar och riskerar att dölja problemets närvaro i majoritetssamhället och inte minst i högerradikala grupper.
Rapporten noterar att det i vänsterextrema grupper, framför allt i debatten om Israel, förekommer argument och tankesätt som ansluter till antisemitismens idétradition, men understryker samtidigt att judefientlighet i dessa miljöer inte utgör en fast ideologisk beståndsdel.
Vad den bredare politiska debatten anbelangar påpekas att tabuiseringen av antisemitism lever kvar, om än något försvagad. Detta hindrar emellertid inte tyska medier från att reproducera stereotypa bilder av judar, i synnerhet i debatten om Mellanöstern.
Författarna menar att det bedrivs en rad framgångsrika preventiva projekt på lokal nivå, men efterlyser en landsomfattande långsiktig strategi för att bekämpa antisemitism. De framhåller att upplysning om nazismens förbrytelser är viktigt, men argumenterar för att det pedagogiska arbetet, för att vara effektivt, i högre utsträckning än i dag bör inriktas mot samtida former av antisemitism.
Henrik Bachner