Förra veckan, 10/3, publicerades en artikel av Jan Guillou med titeln ”Så tystas kritik mot Israel”. Texten gör en mängd vittgående påståenden som beläggs av – ingenting.
Det finns, skriver Guillou, en ”sedan decennier minutiöst utarbetad strategi att förvandla all debatt om Israel till frågan om antisemitism.” Bakom denna detaljerade strategi står den ospecificerade gruppen ”Israellobbyn”. Vilka som ingår i denna lobby och hur den utarbetat sin kollektiva strategi förblir, naturligtvis, outsagt.
En föregiven ”lobbyist” som namnges är forskaren Henrik Bachner. För honom ”och hans likasinnade” är, menar Guillou, ”frågan om antisemitism räddningen från att behöva diskutera ockupation och krigsförbrytelser.” Följaktligen är den kritik som Bachner och andra nyligen framfört mot Ilmar Reepalu bara ett slags spel för gallerierna.
Mot den typen av retorik är det svårt att argumentera. När det förutsätts att det finns en dold agenda bakom det som sägs – en agenda de som förutsätter den på oklart sätt blivit varse om – så omöjliggörs varje form av samtal. Bevisbördan läggs på den som kafkaartat anklagas för att gå skumma ärenden. Att ”Israel” finns i bakgrunden som en demonisk makt, som knyter forskare och stora delar av det svenska opinionsbildande rummet till sig, gör att Guillous konspiratoriska tänkande passar väl in i en antijudisk tradition. Men framför allt borde kanske en skribent som ägnat sig åt att skriva om häxprocesserna inse den bevisbörda som ligger på honom själv när han kastar fram dylika anklagelser.
Också Jonathan Leman tar upp Guillous artikel på sin blogg.
Ett av Guillous tidigare ifrågasättande av diskussion om antisemitism bemöttes av Henrik Bachner här (Expressen 17/4 2006).
/Charlotte Wiberg